Drvo na drvo

Livet går nu i en liten cirkel. Allt handlar om att gripa några svala ögonblick. Londi och jag promenerar vid elva eller tolv om kvällarna. Inifrån vinrankebersåerna som omger de små bondstugorna längs smågatorna i grannskapet hörs ännu ett dämpat sorl här och där. På morgnar och förmiddagar försöker jag rätta tentor och planera ditt och datt för när eftermiddagen väller in blir arbetandet mer och mer suddigt i konturerna. Jag tänker saker som ”en dag ska Londi och jag gå till Maksimir tidigt tidigt på morgonen och sedan tillbringa hela dagen under träden vid sjöarna där och först när hettan släpper efter lite, kanske vid tio på kvällen ska vi trava hemåt igen”. Kanske på fredag, idag har jag ”missat anslutningen” och imorgon måste jag vara ”på fakulteten”.

Nyss drack jag morgonkaffe i baren i bottenvåningen tillsammans med Stanko och fastighetsskötaren. Londi drack vatten. Samtalet gick hit och dit, ibland förstod jag, ibland inte. Båda sakerna gick lika bra. Jag lärde mig uttrycket ”drvo na drvo” (trä mot trä), fast inte riktigt hur jag ska kunna använda det. Fastighetsskötaren vet något om Sverige och faktiskt om Vänersborg ”till och med”. I Sverige super man sig full på fredagar och lördagar, men här gör man det varje dag, skrattade han. Sedan kom vi in på kriget och alla misstag som begicks i dess spår av dem som skulle ställa till rätta, fegheten och eftergivenheten. Stanko talade om ”avskedet till svalan” (lastavica) och så sa han med en ordspråksaktig formulering något i stil med ”vi vet men vi får inte säga”. Jag försökte begripa och svetten började rinna längs hårfästet. Stanko skrattade och sa ”nu kan ni säga sjedi drvo na drvo till mig, nu har jag pratat för mycket”.


bilden är från Bregana men hettan är densamma här som där

Minnen

Hettan flimrar redan nu på morgonen så vår promenad blev kort. I stället satt vi en ganska lång stund med Stanko på bänken under linden, ja, Londi låg under bänken. Stanko berättade om sin barndom i Hercegovina, om den lilla byn Potoci vid en av Neretvas bifloder, där vattnet var klart och kallt – uvijek, alltid. Han berättade om hur de red barbacka, bez sedla, på de halvvilda hästar – vart som helst. Så sjöng han en sång om den vackra Neretva, men sedan han sa ”ingen nostalgi, bara minnen som man alltid kan ta fram”.

Och här uppe i balkongrummet ägnar jag mig nu åt minnen från en närmare tid, minnen från förra veckan då vi gick vid den lilla floden Bregana och Londi badade där med sin vän Chiara.

Vruće je

Ja, det är varmt, det är hett. Och till eftermiddagen och kvällen hotar temperaturen att närma sig 40° i skuggan (om det finns någon). Nyss åkte mina sverigebosniska vänner efter att ha gjort ett stopp över kvällen, natten och morgonen här hos Londi och mig.

Jag tittar ut mot parkeringsplatsen där deras bil nyss stod. Snart bränner asfalten där. En fattig man gräver trots hettan efter något användbart i soptunnorna. I baren tvärs över sitter människorna långt inne i skuggan under markiserna.

Vi stannar nog inne till åtta-nio på kvällen för den här dagen har redan passerat den möjliga tiden. Ingen vind rör löven i träden här utanför. Snart stänger jag fönstren och slår på luftkonditioneringen även om jag vantrivs i dess luftdrag, men Londi flåsar mindre så jag ger mig. Tills vidare svalkar jag mig lite med en badbild från Bregana i torsdags:

På tre man hund

När jag for till Trieste kom hettan till det här hörnet av världen och nu har den satt sig. Jag har tagit ut täcket ur påslakanet, lagt Londis ”ulltäcken” åt sidan och i vissa stunder när luften tjocknar sätter jag på luftkonditioneringen. Persienner och jalusier är ständigt "satta på mörker", fast det blir ändå inte särskilt mörkt. Jag äter mest frukt och kalla soppor av tomat, lök och paprika och så getost och bröd. Och jag dricker vatten och vatten och lite vitt vin. Just nu har vi för ett par dagar besök av Maks som är en kraški ovčar, en fårhund från Karst. Vi lever ett slags hundliv på tre man hand. Tidigt på morgnarna går vi en ganska lång runda – hundarna sniffar i buskarna och jag plockar åt mig av de små gula plommonen som just börjat mogna. Sedan äter vi och sover under stora delar av dagen och jag rättar tentor mellan varven och Londi och Maks tuggar då och då på tuggrullar och så går vi ut en kort pliktrunda i början av eftermiddagen. Sent på kvällen eller när natten faller går vi ut på ett längre strövtåg igen.


viloläge


Londi och Maks med gröna tuggben

Årets rundhet och klarbärets

Jag tänker på årets rundhet och på hur det här året verkar ha gått fortare än det föregående, särskilt denna den allra vackraste delen. Lindarnas blomning dränkte mig snabbare och nu står jag plötsligt mitt inne i klarbärets tid igen – fast lindarna doftar ännu bedövande.

Ändå har det här året varit så mycket fullare än det föregående, så mycket rikare och större. Tiden ter sig kortare men också tätare. Det är tomrummen tillsammans med det okända som gör tiden lång. Upprepningen och igenkännandet slukar tiden på ett glupskt sätt. Intensiteten och tätheten sväljer den också men förstorar den genom glädje.

Dessa morgnar är klarbärsmorgnar för mig. Londi går och nosar efter sitt och jag spanar upp bland de röda små kloten och plockar då och då ett och för det till munnen. Smak av försommarmorgon.