Morgonpromenad i våra kvarter

Vi bor här ett stycke – ungefär en halvtimme till fots och för hundar och hundmänniskor finns inget annat än ”till fots” för de får varken åka spårvagn eller buss – söder om Zagrebs vackra centrala delar mellan den bullriga och hårt trafikerade Ulica Grada Vukovara och floden Sava. De flesta av byggnaderna här ute är mer eller mindre slitna höghus, men mellan höghusen finns här och där kvarblivna fragment av gamla byar. I nästan varje hörn finns antingen ett café, ett ölställe, ett bageri eller en liten livsmedelsaffär eller alltsammans på rad. Fult och trevligt väller över mig i en obegriplig blandning.

Här ser ni en bit av vår väg till det närmaste bageriet.


PS I Salongen finns nu en ny översättarintervju.

PPS Eftersom mitt internet här på Hvarska 10 inte är särskilt pålitligt, blir rapporteringen från detta nya pausträd till en början lite ryckig.

Hund och katter

Londi brukar jaga katter, i alla fall utomhus. Hon jagar dem av ren ”jagardrift” och för att leken ska vara möjlig och rolig måste katten springa. Står katten stilla vet Londi inte riktigt vad hon ska göra. Hon stannar upp och ser lite velig ut. Men för det mesta så flyr ju katterna, när hon sätter av i sitt speciella gruff-fyrsprång.

En dag den här sommaren gjorde vi ett stopp på lanthotellet Karczma Taberska i byn Nowe Kramsko och där fanns det tre kattungar, som inte var rädda för hundar – de hade ju egen hund på gården. Londi prövade att jaga dem men de stod, satt eller låg bara stilla och kikade på henne och då fästes Londis tassar vid marken medan hon såg sig om med ett fundersamt uttryck:

De tre kattsyskonen var underbart olika, var och en med sin nästan övertydliga karaktär. Den svartvita, som var lite större än de andra och hankatt, sköt gärna rygg och slog omkring sig med tassarna (han var den enda av som lät sig jagas lite grann åtminstone, för han såg en utmaning i jakten). Den lilla grå låg nästan alltid och spann och solade sig och lät sig klappas och klias. Hon var minst. Den lilla svarta – som var svart på det speciella sättet att hon verkade klädd i en raffinerat mönstad genomskinlig svart strumpa – gjorde nästan inget annat än lekte. Hela den lilla strumpkatten var som dröm av lek. Hon lekte också med Londis tassar och Londi lät det ske.

Spädbarn förstår allt

Under barnens första månader gjorde jag två gånger samma oerhörda upptäckt (ja, det går att upptäcka samma sak två gånger): De förstår ALLT. Inte i första hand det jag sa utan det jag menade, när jag sa något till dem. De förstod i kraft av sin absoluta uppmärksamhet, en uppmärksamhet som var både koncentrerad och helt öppen. Jag minns att jag var förvånad, men att jag samtidigt upplevde det som självklart. Det förvånansvärda var egentligen att jag inte vetat om detta om spädbarn tidigare.


Här har de två hunnit bli lite äldre.

Den här morgonen när jag läste understreckaren i SvD, kom minnena av de här perfekta ”samtalen” över mig med full kraft. Läs här: Barns intelligens är inte lägre – bara annorlunda

Texten är skriven av Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet.

Kalle Stropp och Grodan Boll

När jag vid frukosten tittade ut i den här regniga sommarmorgonen dök minnet av ett radioprogram från barndomen upp i mitt huvud: ”Kalle Stropp och Grodan Boll”. Jag vet inte om det var just under regniga sommarmorgnar som mina syskon och jag brukade lyssna på Thomas Funks röst i den här berättelsen, men kanske var det så. Och jag vet inte om vi hade den som bok i mitt barndomshem.

Här i huset finns boken, men jag tror inte att den gjorde något särsklit starkt intryck på barnen som växte upp här. Jag lyckades väl inte gå in i alla de där rösterna som förutom de både huvudpersonerna tillhörde Räven, Papegojan, Plåtniklas och kanske några till. Och egentligen tror jag att jag själv som barn hade lite svårt för det påfallande tekniska innehållet och jag ser nu att kapitlen bär rubriker som ”Fantasimaskinen”, ”Flygmaskinen” och ”Vaktparaden”, ja, ”Vaktparaden” är väl inte så tekniskt just, men vaktparader hörde inte heller till det mest lockande för mig när jag var barn. Men Thomas Funks röst trollband mig, det vet jag och jag kan fortfarande för mitt inre öra höra repliker ur boken ofta halvt överröstade av maskinbuller och plåtskrammel.

Det är något frejdigt, modernt och framtidshoppfullt över boken. Exemplaret jag har här är tryckt 1955 och kanske är det originalutgåvan. Så här stormar Kalle Stropp in på första sidan:

Boken är alltså skriven av Thomas Funk och jag ser att teckningarna är gjorda av Einar Norelius och det namnet känner jag också igen från tidiga år av mitt liv.

Att glömma vart

På cykeln kan jag ibland bli mycket tankspridd, ja, så urblåst att plötsligt ingen enda tanke finns kvar i mitt huvud. Egendomligt nog inträffar denna tankarnas flykt bort från huvudet alltid på samma plats. Det händer strax efter järnvägsbron någonstans där Edsvägen blir Edsgatan och jag kommer in i ”stan” (Vänersborg alltså). Just där på gränsen har det i flera år – men inte alls varje gång jag cyklar förbi – kommit att uppstå en besynnerlig glömska, ett tillfälligt vakuum i min hjärna. Plötsligt vet jag inte vart jag är på väg eller varför jag är där jag är. Det är lite obehagligt och min första reaktion brukar vara att "i blindo" fortsätta rakt framåt, men ibland måste jag stanna och stiga av cykeln för att fånga in tankeförmågan igen. När jag har fötterna på marken vet jag genast vart jag är på väg och vad jag har för avsikter med min cykeltur. Ganska underligt, eller hur? När jag går till fots händer mig aldrig något sådant. Och bil kör jag inte och det är möjligt att det är en välsignelse. För hur skulle det vara med en bilförare som mitt under färden med ens behöver sätta ner fötterna på marken?