En gransamlarmorgon för länge sedan

Det är tidig morgon och jag går förbi Krutkällaren med Londi, min hund. Nu är det gransamlartider, tänker jag. Men finns det några gransamlare längre, eller några gransamlargäng? Det verkar inte så eller så ser jag som vuxen inte vad barnen har för liv, vad de har för ett hemligt liv… Jag minns historierna om de stora slagsmålen mellan Halta-Rune från Platsarna och Pölen från Rosenfred. De slogs med cykelkedjor. Sådant finns nog inte längre – inte slagsmål om granar eller om vilka som får den största påskelden…

Här i Krutkällaren brukade rosenfredarna gömma sina granar eller så gömde de dem i snåren omkring. Krutkällaren döljer sig numera bakom en törnrosahäck och väggarna bär graffiti – det ser lite konstigt ut. Jag försöker ta några bilder, men det är inte så lätt, motivet gömmer sig liksom.

hörn

dörr

damm

Jag minns en morgon för länge sedan:

Vi hade kvällen innan frågat Pappa om vi fick gå ut halv fyra nästa morgon, för vi tänkte listigt att detta var något han gärna själv hade gjort när han ”var gosse på Hornsgatan” på Stockholms Söder, om det bara hade funnits gransamlargäng och påskeldar där. Vi fick också lov och då behövde vi ju inte fråga Mamma också, tyckte vi, för om hon skulle upptäcka att vi inte låg i våra sängar, så kunde ju Pappa tala om var vi var.

Vårt gransamlargäng var mycket litet och vi hade inga stora starka killar som ledare, så vi fick klara oss genom list och hemlig stöld. Aldrig hade vi kunnat slåss mot stora gäng som Rosenfred eller Platsarna och egentligen ville vi inte heller… Den här natten eller morgonen var vi ute efter en bunt granar som rosenfredarna hade gömt i ett buskage utanför Krutkällaren. Från vårt gömställe bland enbuskarna hade vi sett när de släpade dit dem.

Kudda, som ju har inbyggd väckarklocka, väckte mig strax efter halv fyra, som vi hade bestämt. Vi hoppade i kläderna, tog påsen med knäckebröd och var sitt äpple som vi hade gjort i ordning kvällen innan. Jag började sakta pressa ner handtaget till ytterdörren – det knäppte obehagligt högt, så jag tryckte snabbt ner det i botten, för att få saken ur världen. Hastigt gled vi ut på trappavsatsen och jag lirkade igen dörren så gott jag kunde. Det knäppte till igen, men nu var vi på utsidan och det var bara att kasta sig ner för trapporna i tyst galopp. Så var vi ute genom porten också; vi brydde oss inte om att stänga den särskilt tyst. Ute var det alldeles svart och det blåste en iskall vind, vi hade glömt vantarna, men det fick allt gå ändå. Vi småsprang längs Granitvägen nästan ända fram till Pias hus. Där saktade vi in lite och började gå så tyst vi kunde. Vi tassade till Pias fönster och jag knackade till en gång på rutan: -Knack! Nästan i samma ögonblick syntes Pias ansikte i fönstret, hon gjorde en gest som betydde ”jag kommer”. Strax därefter hörde vi ett svagt rasslande från ytterdörren. Vi höll andan och stod blickstilla, men så såg vi till vår lättnad att det var Pia som kom ut. Vi smög tillsammans ut från trädgården och fortsatte sedan med springsteg mot Lasses hus. Vinden från havet blåste hårt och slet i våra jackor, men vi frös inte, utom kanske om händerna. När vi var framme vid Lasses tomt saktade vi farten och gick så tyst vi kunde fram mot huset och fönstret till Lasses rum. Vi knackade försiktigt och väntade några andetag, men ingenting hände. Då knackade jag en gång till, fast lite hårdare den här gången. Vi väntade en stund till, men nej, ingen Lasse. – Ska vi försöka igen? – Ja! Nu klämde vi till rutan alla tre på en gång. -Vaknar han inte av det här, så… Då stormar någon genom rummet, fönstret slängs upp på vid gavel och där står Lasses mamma, arg och rufsig: -Är ni inte riktiga? Vad håller ni på med? Springer ni omkring här mitt i natten? Vi förstod att Lasse inte skulle komma mer den här morgonen, så vi flydde ut ur trädgården, för att fortsätta att ”springa omkring mitt i natten”.

Samtal om Hossi

Jag ser två flickor som är på väg hem från skolan en dag i början av 1960-talet. De är båda i åttaårsålder och de går i Brotorps skola i Stockholmsförorten Bagarmossen. Egentligen är det en ganska sekulariserad skola (den ena av flickorna kommer längre fram att vara med om något helt annat), men just den här dagen hade man sjungit ”Hosianna, Davids son” i klassen. De båda flickorna befinner sig i en diskussion och så småningom kommer i alla fall en av dem att höja rösten något.

Den ena: Det är H C Andersen som har skrivit ”Den fula ankungen”.

Den andra: Vad säger du? Hå-sé? Han heter faktiskt Hossi!

Den ena: Nej, Pappa har sagt att han heter Hans Christian. H C är en förkortning.

Den andra: Det tror jag inte på. Han heter Hossi precis som Hossianna!

Den ena: Det där är ett annat Hossi. Det är inget riktigt namn.

Den andra: Hossianna Davidsson. Det hör du väl att det är ett namn!

Funderingar kring Alzheimer och integritet

Under en period på fem år har en journalist gjort en serie reportage för SvD om en kvinna som har Alzheimer. Igår kom den åttonde artikeln och där står det att Elisabeth – så heter kvinnan – snart inte kommer att kunna bo kvar hemma längre. Hon blir mer och mer hjälplös och desorienterad i tillvaron, hon kan snart inte tala alls – orden faller sönder, hon vet inte var hon är – det egna köket blir till en labyrint, hon behöver hjälp med så gott som allt. Några få glädjeämnen är ännu kvar: att hålla barnbarnen i famnen och att slappna av i behagligt varmt vatten.

På bilderna har Elisabeths blick vänts helt och hållet inåt, utom på badbilden där hennes ögon ser långt bort mot oändligheten, bakom och bortom mig som tittar på bilden. Det är en blick som inte tar fast i någonting.

Jag funderar på hur en sådan här artikelserie kommer till. Vad tänkte journalisten för fem år sedan, vad tänkte hon att det skulle bli av den här idén? Varför gjorde hon det? För att visa oss andra vad Alzheimer är i vardagen, i dess olika skov eller steg? För att berätta om verkligheten? För att lugna oss? För att rycka ut oss ur vår likgiltighet för andra människors lidande?

Och varför accepterade Elisabeth att medverka? Var det ett sätt att bli kvar i livet lite längre? Eller hoppades hon något mer? Eller orkade hon inte riktigt säga nej? Jag föreställer mig att hon i början styrde det hela med sin vilja – hon tillät journalisten och fotografen att komma och hon berättade om och visade hur hon levde. I början gav hon också sitt medgivande till att de skulle få följa henne också efter att hon hade upphört att kunna fatta beslut av det här slaget. I den situation som gårdagens artikel bygger på har hon nog inte längre något inflytande kvar. Det är den som hon var för några år sedan som bestämmer över vad man nu gör med henne. Den person hon var då tillsammans med hennes familj och reportrarna.

Jag vill här tillägga att både artiklarna och bildmaterialet är mycket välgjorda och att de vittnar om stor respekt för en människa som lever mitt i en katastrof. Och ändå hopar sig frågorna kring hela förfarandet i mitt huvud – kan man göra så här med en människa? Fast det är kanske också en av avsikterna med den här artikelserien – att oroa och väcka frågor. Och vad hade varit bättre om det här aldrig hade berättats? Ingenting, antar jag. Det som får mig att liksom kippa efter andan av förtvivlan eller skräck är det här med beslutet som en dag fattas av en människa som vet åtskilligt om vad som kommer att ske med henne under de kommande åren, en människa som säger ”ja, ni kan komma tillbaka och prata med mig, när jag inte längre förstår vad ni säger till mig”.

Är det här reportaget ett försök att iaktta och komma närmare sanningen om vårt döende genom att med små små steg följa ett slags döende i ultrarapid – något som kanske de sista stadierna i Alzheimer skulle kunna beskrivas som…

Hagatorpet

Nu för tiden går vi inte så ofta till Hagatorpet, Londi och jag, det är ganska lång väg hit. Först följer man den lilla skogsvägen förbi Lennarts hus och Vrån – som är dold under grästuvorna – och sedan går man vidare förbi det som är kvar av Hovmanstorpet och det är egentligen bara de gamla frukträden och en liten upphöjning i marken där huset en gång stod. Sedan genom skogen och ut på andra sidan och över fälten och så in i skogen igen och här – när man har gått inne bland granarna en stund – så ljusnar det igen:

björken

Vilka var det som bodde här och hur levde de? Antagligen var det åkrar här där det nu är skog. Det var nog ett magert och hårt liv. Det här är det som är kvar av själva huset. Förra eller förrförra sommaren när vi var här krafsade jag omkring lite i husgrunden och hittade små bitar av vitt porslin med blått eller grönt mönster. Jag lade bitarna i en rad på en av de mossbelupna stenarna, men de har visst glidit ner i springorna igen.

huset

Jag går in i ”huset” – Londi tar en sväng bland de kala, gråa syrenbuskarna – och tittar nerför backen – kanske var det här utsikten från köksfönstret, fast landskapet var väl öppnare, men sluttningen var förstås densamma.

köksfönstret

Det som är bäst bevarat av torpet är jordkällaren och den är stor. Här fanns det plats för mycket mat. Hur kan det ha sett ut när källaren var full? Vad hade de på hyllorna?

källaren

Vi går tillsammans upp till den högsta punkten, Londi och jag, och tittar ner mot den plats där jag tror att ladugården en gång stod. Den gråa granen står mitt i.

tunet

Det här är ett hörn av ladugården. Den kan inte ha varit stor – kanske var det plats till en ko och någon kalv, en gris kanske. Hade de häst?

lagårdshörnet

Längst ner i ena ändan av tunet, inte många steg ifrån ladugården, finns en liten vattensamling och någon form av byggnad eller i alla fall något byggt. Vad kan det ha varit?

damm

Jag tar många bilder, men de flesta gömmer jag. Kanske borde jag egentligen gömma alla, för vad har Hagatorpet på internet att göra?

Marta

![Fagnano Alto](/wp-content/opi1.jpg @alignright)Hon föddes i den lilla byn Fagnano Alto uppe bland bergen i det innersta av Abruzzo. Under vinternätterna kunde det ibland hända att man hörde vargarnas ylande in i husen där. Hon fick namnet Marta som ett förebud om det liv hon hade framför sig. Tunga bördor skulle läggas på henne och lyckan skulle mycket sällan komma i hennes väg.

lupo

Hon överlevde tuberkolosen, men hon fick hår på bröstet i stället. ”Invece mi è venuta la peluria”, brukade hon säga. Men inte var hon särskilt hårig och någon sade att hon hade en byst som Florinda Bolkan. Det var väl inte helt sant, men kanske inte alldeles fel heller.

Hon gifte sig med Vincenzo och flyttade norrut till en liten stad i det allra nordligaste av Piemonte. Vincenzo kom egentligen också från Södern, ja, en ännu sydligare Söder: trakten av Lecce, långt ner på klacken. Vincenzo ville söka lyckan i Norr. Han blev också rik, köpte ett sågverk, tog stora risker, förlorade nästan allt, sågverket till exempel. I stället blev han vinhandlare i det lilla, han sålde viner nerifrån Byn i Södern till andra som visste hur ett riktigt vin ska smaka. Marta utbildade sig till sömmerska och hade ett tag en liten skola för flickor som ville lära sig att sy sina kläder själva. Under lektionerna tog hon fram en särskild lite monotont värdig skolröst. Efter några år i den norditalienska staden födde Marta en son.

Vincenzo var hetlevrad och hade alltid rätt. Ibland slängde han ut de små vingubbarna ur sin butik för att någon av dem sagt emot honom om Kriget eller Sågverket. Marta kunde kalla honom ”scemo di guerra” – ”krigsgalning”, tyst för sig själv, de gånger han kom rusande mot henne med eldgaffeln i högsta hugg. Annars bar hon tåligt alla bördor, den slappe, ansvarslöse sonen som aldrig fick något ur händerna, den galne mannen som skrek och kastade ut krukor och stolar genom fönstren eller flyttade ut till Affären, den halvt förlamade modern som gnisslade sin bitterhet över henne. ”Com’è brutta la vecchiaia” – ”Vad hemsk ålderdomen är”, suckade Marta, matade modern och gick ner med en matlåda till Vincenzo som – om flykten från hemmet skedde om vintern – låg vid spisen i Affären inrullad i en gammal militärfilt och tyckte synd om sig själv. Eller också hade han glömt alltihop och börjat koka tomatsås i det inre köksaktiga rummet, såsom bara han kunde koka en tomatsås.

Åren gick och Martas väg kantades av besvikelser och plågor: Det blev inget av sonen och Marta blev sjuk och sedan ännu sjukare. Hon visade sina operationsärr för den som ville se. Ja, bara för kvinnor, förstås, det var ju underlivsoperationer det var fråga om. ”Sono stata sotto i ferri un’altra volta” – ”Jag har varit under järnen igen”, sade hon och log stolt-tappert-tålmodigt. Tänderna förkom och inte fanns det några pengar till att laga dem. Hon lärde sig att le med slutna läppar.

Marta var bara strax över femtio när hon dog, sliten och tilltygad men egentligen inte gammal. Hon blev djupt sörjd, men det fick hon ju aldrig veta.