Kategori: Berättelser ur livet

Solen brände hett redan på morgonen, så efter en skuggpromenad med Londi tog jag spårvagnen till Držićeva och sedan vidare över Sava till Most mladosti. Där klev jag av och gick ner i det skuggiga halvmörkret under spårvagnsbron (så heter det nog inte) och vände rakt tillbaka i riktning mot floden. Där följde jag sedan nasip och vägen var vit framför mig och himlen blå och Sava osynlig bakom det gröna.

Jag hann bli lite svettig innan jag nådde fram till Bundek, korvsjön, badsjön. Där slog jag mig ner alldeles nära vattnet. Jag hade med mig handduk, bikini, vatten, en påse aprikoser (marelice), solkräm och en bok som jag inte öppnade för solljuset flimrade så. Folk omkring mig badade och solade och barnen lekte. Jag simmade ut till mitten av sjön tre gånger, kanske för att tre är ett magiskt tal, kanske utan anledning.

När jag kom upp ur vattnet för tredje gången bestämde jag mig för att gå upp för backen och duscha för att så småningom samla mig till att anträda hemfärden. Men efter duschen blev jag liggande en stund i gräset under ett träd, var det en poppel? Strax intill mig satt ett gäng ungdomar och sjöng den ena sången efter den andra till gitarr. Jag blundade och lyssnade. Från grillplatserna under träden nådde mig lukten av grillat kött och röken nådde mig också. Jag tänkte på vilken underbar plats detta är. Ett övermått av både sol och skugga, ja, för det finns så många träd med vida kronor. Och massor av människor utan att det blev för mycket. Storfamlijer bänkade runt träborden eller på campingmöbler. Och tunga mäktiga män vände på jättelika köttstycken över eldarna. Och i fjärran mellan de höga träden kunde man ana Medvednica, stadens berg.

Festival europske kratke priče fortsatte igår kväll också, men jag hittade inte något som liknade David Albaharis läsning i förrgår. Är jag förvånad? Nej. Det är egentligen både mycket och nog att ha hittat en sådan märklig pärla i festivalvimlet. Igår – det var en tropisk natt igen – förföll jag till ett nördigt språklyssnande. När den baskiske författaren Harkaitz Cano läste, tittade jag varken på den engelska eller den kroatiska översättningen. Jag bara lyssnade till ljudet av hans språk och tänkte något om vad väldigt fort vissa stavelseserier rann ur munnen på honom. Men samtidigt fanns det hela tiden ett slags spansk kappa över eller runt allt han sa. Jag tänkte på finlandssvenskan och att den nog har en finsk kappa på sig. I alla fall tappade jag hela Harkaitz Canos berättelse bakom ljuden.

Efter honom läste Sara Baume från Irland. Hon bor på landet med två hundar läste jag på den ena eller andra skärmen, sådant här förstår jag ju på kroatiska också. Ja, och vad gjorde jag när hon läste sin berättelse? Jag stördes av att hon inte talade så där irländskt som jag hade hoppats. Nej, jag gick inte miste om hela historien, men mycket gick under i detta att jag inte hittade ”de rätta ljuden”. Jag vet att en Jack-russell-terrier eller möjligen flera sådana här små hundar spelade en viktig roll eller viktiga roller, ja, och så vet jag att människorna i texten köade mycket och hade svårt för att ha roligt eller att vara glada. Kanske var det en ganska bra berättelse, något sa mig det, men jag är inte säker.

Sedan kom Venko Andonovski från Makedonien upp på scenen och jag tänkte ”nu får jag höra honom läsa en berättelse på makedonska”, men nej, det fick jag inte. Efter att ha ursäktat sig för sin inte helt perfekta kroatiska, läste han sin historia på kroatiska. Bredvid honom fanns den kroatiska översättningen på en skärm, så också arrangörerna hade väntat sig att han skulle läsa på makedonska. Ja, han lät lite annorlunda – han hade hela tiden ett litet avstånd till orden, han tog inte riktigt i dem med munnen – men det var kroatiska. I hans berättelse fanns en man med ett talfel – s blev sje-ljud. Jag tänkte på Borcherts Schischyphusch och på att ja, man kan göra det här mer än en gång. Och jag tog en bild och tänkte att han såg tung ut och liksom större på bredden än de flesta kroater, fast inte lika lång. Ja, jag var helt odräglig den här kvällen. Och lindarna doftade så bedövande. Och natten var så varm. Jag skickade hem mig själv, spårvagnen rullade på och det var fullmåne för andra natten i rad.

Min gata Hvarska korsas av den lilla lantliga gatan Lopudska, det har jag nog sagt förr. När vi går längs den förflyttas vi till byn och till en annan tid. De små trädgårdarna och uthusen gömmer på ett vimmel av växter, redskap, kärror och gammaldags märkvädigheter. De flesta som bor här är gamla eller mycket gamla, men de lever ett ganska fint liv åtminstone under den vackra årstiden som ju är rätt lång här. De sitter mycket i sina bersåer och slamrar med kastruller, glas, tallrikar och bestick eller så dricker de kaffe. Eller påtar i trädgårdslanden och gör märkliga arrangemang med banaplantorna. De pratar ofta ganska högt och gatans puls kan vara mycket munter, men redan nu i månadsskiftet maj-juni faller vissa eftermiddagar ner i en het Balkanletargi. Ingen syns till, men man anar människor bakom förhängena eller buskarna. Det är ju så att Zagreb blir mer Balkan när sommaren ramlar in på allvar, ja, också under de leriga gråa vintermånaderna har vi Balkan här. Om vårarna fram till nu är vi ofta i Centraleuropa, om höstarna också, vissa år nästan ända fram till jul.

För någon månad sedan upptäckte jag en genväg till Pet Centar, affären där jag köper Londis specialmat, som hon äter sedan den hemska förrförra vintern, när hon höll på att dö för mig i pankreatit. Denna genväg är ful och går över parkeringsplatser bakom ett långsträckt varuhuskomplex och tunga trista kontorsbyggnader. Men egentligen är den inte fulare än min tidigare väg, den spikraka, hårt trafikerade Heinzelova, som i och för sig har ett ögonblick av skönhet när de stora kastanjerna där blommar, men den tiden är för länge sedan förbi det här året.

En gång när jag gick den nya vägen, fick jag plötsligt ögonen på två likadana skyltar vid handikapplatserna på den ena parkeringen. Jag läste texten: ”Ako ste uzeli moje parkirno mjesto, hoćete li uzeti i moju invalidnost?” Jag fick hjärtat i halsgropen, ja, på svenska blir texten: ”Om ni har tagit min parkeringsplats, vill ni kanske också ta min invaliditet?” Det snurrade i mitt huvud och jag tänkte på det där bibelordet som lyder ungefär så här (jag tänker inte slå upp det): ”Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har, skall också det lilla har har, tagas ifrån honom.” Ofta har jag tänkt på hur skrämmande sant det där bibelordet är. Men på de här skyltarna ropar någon högt emot detta! Nej, rösten kräver inte mycket, bara den där smulan som gör det möjligt att uthärda lite bättre. Jag vet inte riktigt varför, men jag kände skam när jag tittade på de båda skyltarna. Skam och beundran. Jag tog en bild på den ena.

Nyss kom Londi och jag tillbaka från vår morgonrunda. Hör jag en invändning mot ordet ”morgon”? Senast vi var ute var efter midnatt så detta får allt vara morgon också så här vid elva, en underbar morgon dessutom: sol, sol, blå himmel, en lätt och lekfull sommarvind. Jag köpte bröd och Londi lät sig under tiden klappas utanför butiken. Sedan styrde vi stegen mot Marijans grönsaksaffär. Strax innan vi kom dit dök en liten satt gråhårig man upp från ingenstans. Han gick med nöjda stadiga steg och visslade i solen. I ena handen hade han två halvmeterlånga hårdstoppade korvar av salamityp i ett elegant grepp. Vi gick tätt bakom honom och jag tänkte att detta är lyckan, vi följer lyckan. Men så svängde Lyckan in på baren Dalija och vi fortsatte till Marijan, där jag bland annat köpte kelj, som jag nu vet heter savoykål på svenska. Och så dinja, tänk att det finns ett språk som säger ”dinja” till melonen och – jag kan inte låta bli att säga detta – ”dunja” till kvitten!

Och nu äter jag frukost i balkongrummet och duken är som alltid på sista tiden en badhandduk med segelbåtar och måsar. Londi ligger under det öppna fönstret och fågelkvittret glider in till oss.