Solen brände hett redan på morgonen, så efter en skuggpromenad med Londi tog jag spårvagnen till Držićeva och sedan vidare över Sava till Most mladosti. Där klev jag av och gick ner i det skuggiga halvmörkret under spårvagnsbron (så heter det nog inte) och vände rakt tillbaka i riktning mot floden. Där följde jag sedan nasip och vägen var vit framför mig och himlen blå och Sava osynlig bakom det gröna.
Jag hann bli lite svettig innan jag nådde fram till Bundek, korvsjön, badsjön. Där slog jag mig ner alldeles nära vattnet. Jag hade med mig handduk, bikini, vatten, en påse aprikoser (marelice), solkräm och en bok som jag inte öppnade för solljuset flimrade så. Folk omkring mig badade och solade och barnen lekte. Jag simmade ut till mitten av sjön tre gånger, kanske för att tre är ett magiskt tal, kanske utan anledning.
När jag kom upp ur vattnet för tredje gången bestämde jag mig för att gå upp för backen och duscha för att så småningom samla mig till att anträda hemfärden. Men efter duschen blev jag liggande en stund i gräset under ett träd, var det en poppel? Strax intill mig satt ett gäng ungdomar och sjöng den ena sången efter den andra till gitarr. Jag blundade och lyssnade. Från grillplatserna under träden nådde mig lukten av grillat kött och röken nådde mig också. Jag tänkte på vilken underbar plats detta är. Ett övermått av både sol och skugga, ja, för det finns så många träd med vida kronor. Och massor av människor utan att det blev för mycket. Storfamlijer bänkade runt träborden eller på campingmöbler. Och tunga mäktiga män vände på jättelika köttstycken över eldarna. Och i fjärran mellan de höga träden kunde man ana Medvednica, stadens berg.
