Kategori: Berättelser ur livet

För några veckor sedan hade vi en skylt med texten ”pada fasada” (fasaden faller) vid ena sidan av huset här. Ja, och det föll bitar av tegel och något vitt. Sedan kom två män och knackade av de lösa bitarna och nu har vi en hjälte som hissas upp och ner längs väggen med starka linor. Han murar igen fasadens sår. Folk står gärna nedanför och tittar och jag är minsann inte den enda som tar bilder. Hjälten finner sig väl i sin roll och stannar ibland upp i sitt arbete och lutar sig på något fotomässiga sätt. Här har jag dock fångat honom i en sann arbetspose.

Strax efter att jag kommit tillbaka från Slovenien föll jag ner i ett slags spricka eller skreva. Tiderna rullade ner som stockar över mig och jag blev osäker på min hemhörighet och när jag skulle till att somna den första kvällen föll jag igenom sängen in mot jordens innandöme. Men eftersom jag varit med om också detta förr, lyckades jag hålla stånd mot paniken och efter lite kamp var jag hemma i själva fallet.

Jag gick på gatorna och de stupade brant också här i mina stadsdelar där de vanligen är helt plana. Men så en kväll vreds alltsammans rätt igen. Ja, det var på Krivi put, den väg som egentligen borde föra vilse. Vi satt vid ett av de många färgglada eller före-detta-färgglada träborden och Lana radade upp små vinyldjur (det där med ”vinyl” får ni ta med en nypa salt) med blanka ögon framför mig och jag sa ”Kakve poglede!” (Vilka blickar!) Ja, där vände det. Med ens var jag tillbaka i min vanliga verklighet. Och jag kunde säga betydelsemättade saker som ”jahala sam slona” (jag red på en elefant) eller ”oprala sam se sapunom” (jag tvättade mig med tvål) och världen var helt begriplig igen.

Nästan varje dag åker jag spårvagn utmed Vukovarska och jag har mina hållpunkter som jag tittar extra noga på. En sådan finns strax före korsningen med Držićeva om man kommer från mitt håll. Det är ett gult tvåvåningshus med rött tegeltak, som står vägg i vägg med ett högre grått hus. Det speciella med huset är varken färgen eller tegeltaket utan jalusierna i övervåningen, särskilt de framför det ena fönstret. Ja, titta själva!

Jag håller ett öga på detta speciella fönster från månad till månad, kanske från år till år, jag är inte helt säker. En gång hade någon gjort ett lamt försök att rätta till lamellernas (om det nu heter lameller) oordning, men någon vecka senare såg allt ut som det skulle igen. Springan och den flyende vilda plastsvansen var där igen. Ibland försöker jag tänka mig hur detta ser ut inifrån rummet – en stelnad kombination av ljus och mörker, som dagens gång ändå mjukar upp lite. Och utifrån sett är det ju en rätt fräck och uppstudsig utmaning mot den allmänna ordningen.

Någon gång – rätt sällan faktiskt – tar jag mig en kava s mlijekom i en av mina två närmaste barer. Jag gör det bara när det känns riktigt lockande och sådant går aldrig att förutse. Som rutin är det ingenting – för mig. Nå, nyss kände jag mig lockad och steg in i husets bar eller rättare sagt upp på trädäcket där uteborden står. Londi dammsög golvet eller däcket, men hon hittade bara någon lite brödrest. I barerna här serveras eller säljs inte det minsta chips eller den ynkligaste brödpinne, men man får ha med sig stor köttstycken om man vill och bröd förstås och det var väl från ett sådant medhavt bröd som biten fallit. Jag beställde mitt kaffe, tilltalades vänligt med susjeda ("granne" i femininum), fick kaffet och drack det och lite av vattnet i det obligatoriska vattenglaset. Och så tittade jag lite på prislistan, jag gör det ibland.

Ja, suddig bild, men kanske ser ni ändå att 0,5 och 0,33 av ölet Karlovačko kostar exakt lika mycket: 12 kuna. Här får man skylla sig själv om man vill pilla med småflaskor.

Vi följde den ljusa grusvägen som leder från den stora obelisken i utkanten av Opicina, på slovenska Opčine, ända bort till Contovello, på slovenska Kontovel. Långt under oss anade vi Trieste och havet. Doften från pinjeträden fyllde luften och solen hade trängt undan molnen som nyss hängt där. Fåglarna kvittrade friskt och ivrigt i trädens grenverk, allt var nyfött efter regnet. Vi spanade med praktiska blickar efter vildsparrisens knoppar. Vi gick rätt raskt, som om vi skulle någonstans.

Mellan träden såg vi långt nere Faro della Vittoria och sedan ett stycke längre bort Barcola. Vi hade kanske ändå ett hemligt mål, nej, inte Contovello – för lite tid – men kröken, från vilken man kan se det vita Castello di Miramare. Men vi nådde inte heller dit. Plötsligt vände vi, trängda av bristen på tid, men glada ändå. Vägen ligger kvar och vi kommer tillbaka, tillsammans eller var och en för sig.