Kategori: Berättelser ur livet

Och nu då, när det har varit varmt och kallt om vartannat femtioelva gånger och jag lyckats dra på mig en tråkförkylning? ”Alla” hostar omkring mig. Och jag vill trots mitt rätt (igen)korkade huvud försöka säga något om den ungerska filmen eller snarare om hela filmvisningen från igår. Jag försöker lite mothårs och lutar mig mot att jag kan överlämna filmlänken till er på slutet, så ni i alla fall erbjuds något. Det hela ägde rum på Mađarski institut här i Zagreb och jag gick dit med min väninna och kollega Gabriella. Hon kände förstås alla och hälsade till höger och vänster och talade ungerska och kroatiska om vartannat. Jag lyssnade på mina ungerska favoritord inne i ordvimlet. Vi såg en film av András Sólyom, en film om den ungerska revolutionen 1956, revolutionen mot den kommunistiska diktaturen. Filmen heter ”56 villanás” och handlar om en ung man, István Angyal, som till sist avrättas av Kádár-regimens hantlangare. Nej, jag tänker inte berätta handlingen.

Jag såg på filmen med lite febrig blick och tyckte att den engelska textremsan gick onödigt snabbt, för det verkade inte som om man egentligen talade särskilt fort i inne filmen. Inuti i mitt huvud hade jag ett slags bakgrundstavla där jag ritat upp mitt begränsade men inte helt obefintliga vetande om Ungern 1956. Jag höll den mot det som utspelade sig i filmen och jag lät min östtyska konkreta erfarenhet spela en tunn, men för mig intuitivt begriplig, sidostämma. Jag hörde hur folk gick i trapporna, såg på förhörsledarnas och den förhördes ansikten. Och så hörde jag det här ungerska med efternamnen som alltid kommer före förnamnen, för att ”man på ungerska alltid går från större till mindre”. Filmen tog sitt hemska slut och vi fick se en bild av den verklige István Angyal.

Efter filmen tog regissören András Sólyom, ungerska institutets ordförande och tolken plats framför auditoriet. (Bilden är en spegelbild.)

Och nu kom den för mig märkligaste delen. Publiken bestod av ungrare, ungerskstudenter och Ungernkännare. Jag var nog just den där katten, ni vet. Sólyom höll ett anförande och tolken tolkade till kroatiska. Jag förstod och förstod inte, mer inte, men det är ju min styrka. Jag fick veta att Sólyom på 1980-talet – när de öppnades – fått tillgång till arkiven och att han hämtat sitt stoff där. István Angyals historia är en sann historia, med alla de vinklingar och förvrängningar som sanningen har. Frågor från auditoriet dök upp, först droppvis, sedan tätare. Jag förstod mindre och mindre av vad som sades och levde mer och mer i hur det sades. Jag blev fascinerad av den märkliga blandningen av lugn och intensitet i samtalet, hur tät väven blev och hur det liksom ångade om samtalet. Jag hörde mina ord ”minden” (allt) och ”harom” (tre) som ”sve” och ”tri” i översättning och tänkte att jag nog inte är riktigt klok. Gabriella viskade något till mig om att man talade om att ingenting varit svart eller vitt. Jag sa att jo, något var svart, men kanske inget helt vitt. Hon gav mig rätt, men efteråt tänkte jag att det visst fanns det som var helt vitt också. Det finns hjältar. Och det finns förfärliga människor. Visst är många någonstans däremellan men vi får inte glömma att det också finns verkliga offer, verkliga hjältar och verkligt onda. Ja, här tappar jag visst lugnet. Men tillbaka till det märkliga ungerska temperamentet: Jag tror att det är något med tiden och tidsuppfattningen som gör ungrare så fantastiskt obegripliga och förtrollande för mig. Gabriella säger också ibland saker som gör att tiden slirar för mig. Och när jag nu tänker på regissören András Sólyom, hur han satt där framme i sina gråa kläder och log så där inåtvänt men liksom hade hela auditoriet på insidan av sig… Jag tror att jag var med om en uppenbarelse av sällsyntaste slag.

Och här för er som vill veta vad det var för film vi såg.

Idag var Đurđica och jag på kontroll med Londi på den lilla kliniken på Oboj 48. Vi åkte zoo-taxi upp dit med samme utmärkte unge man som sist. Värmen och Londis flåsande tvingade oss till nedvevade rutor och trafiken tätnade alltmer – av obegripliga skäl. Inget särskilt verkade ha hänt, trafikens rörelser hade bara blivit långsamma. Allra långsammast gick det utmed den stora parken Maksimir, lyckligtvis, vill jag tillägga, för där hade vi en underbar utsikt. Det blev som en film om den vackra parken. Minnen strömmade genom mitt huvud, bilder lades på bilder från andra tider då jag gått med Londi där tillsammans med Toma, med Steph, med Iva, med Daniela, med Alex… Och ljuset föll så mjukt över höstträden och det ännu gröna gräset.

Vi åkte så där i en evighet eller kanske en tidlöshet och det fanns ingen brådska eller ens någon föreställning om brådskan. Vad är brådska? Bråd?

Ja, och när vi kom fram efter den långa gulgröna färden klev Londi glatt in i undersökningsrummet och undersökte det och alla på kliniken var nöjda med hennes hälsotillstånd.

Dagen har varit mjuk. Den kom från ingenstans och var obegripligt varm, vi är ju i slutet av oktober och ändå hade kvällen över tjugo grader.

På morgonen var Londi och jag på Simpas terrass och lät solen omhulda oss. Jag flyttade en stol och ett bord till det soligaste hörnet och Kata kom ut med mitt kaffe. Hon log åt min möblering och rättade till den lite genom att sätta tre stolar till vid mitt bord. Den ena flyttade jag sedan bort, eftersom Londi ju inte sitter på stol. Ja, viktiga saker.

Och så kom arbetsdagen och jag rann ut ur ”Fakulteten” så ofta jag hade en paus. Jag gick under träden och drömde och tänkte på hur mild och vänlig värmen är så här på senhösten. Den kan inte bränna, bara värma som ett ändlöst ullgarn. Och löven låg gula på marken och hade ingen kyla.

På hemvägen åkte spårvagnen med öppna dörrar. Nej, inte med avsikt – spårvagnar kan ju stadsreglerna – men av ett passande misstag. Det kändes roligt i den ljumma vinden, men så upptäckte någon ordningsvän saken och chauffören tvangs ingripa och det kom till en kraftig inbromsning, lite skrik och tumult

tills det hela efter en stund ordnades till. Jag njöt retroaktivt av färden med öppna dörrar och steg sedan av vid Radnička. Vinden blåste mjukt utmed Hvarska och jag undrade vem som skänkt mig en sådan dag.

Livet löper nu i så täta varv att kväll och morgon ofta möts och kanske är jag inte i rätt ålder för ett sådant liv eller så blir jag det genom att vara i det: ungersk film, bergsvandringar, balett, poesifestivaler, besök från Sarajevo, en resa till Slavonien – allt staplas på vartannat i en harmonisk oordning och samtidigt har jag fler lektioner än någonsin.

Igår var det avskedsfest hemma hos Duilio för allas vår ”arpista” Cristina, som måste lämna staden för att ge sin hand möjlighet att läka. Mutsumi såg till att det blev en sushi-fest men hon hade många assistenter bland HNK:s balettdansare. Det blev en underbar och mycket glad måltid.

En stund fotograferade alla vilt och vi grupperade oss till gruppfoton:

Och eftersom det var Duilio som tog gruppbilderna vill jag visa en bild på honom också även den är lite slumpmässigt tagen:

Duilio och jag utnämnde oss – ännu en gång – till varandras muser. Vi skrattade mycket och lovade varandra trohet. Han kommer alltid att finnas i mitt liv, men jag kommer inte alltid finnas i hans, eftersom jag är så många år äldre än han… (Nu teaterviskar någon till mig att ingen vet hur långt ett människoliv är. Och jag säger ingenting.)

Gabriella är en av mina bästa vänner fastän vi egentligen inte känner varandra särskilt väl men vi kommer att känna varandra. Hon är min ungerska kollega här på universitetet och jag har nog skrivit om henne förr. Idag när vi skulle ses tappade jag mina nycklar precis som hon sina när vi sågs sist. Ett tecken som förbinder. Då var vi i Trešnjevka, i hennes kvarter och det var sommar och körsbärstider. Nu satt vi på en halvsunkig bar när Filozofski fakultet och vi drack Karlovačko av typen ”retro”.

Gabriella berättade om sin märkliga och plötsliga resa till Bejing, där hon i all hast fått hålla några föreläsningar om inlärning av ungerska på institutionen för hungarologi, eller kanske finns det ingen sådan institution på detta universitet i Bejing. ”Det var nog en politisk kombination” sa hon med ett skratt, ”man undervisade i rumänska, ungerska, slovakiska, tjeckiska, lettiska och litauiska och kanske något mer där”. Hon pratade om de så olika kinesiska folken – olika ögon, näsor, allt. Och hon sa att hon inte rökte på två dagar i början på grund av smogen. Jag pratade lite om Sverige, Varberg och Käringhålan och om turen till Krka med Igor och Londi och om mina små men täta och intensiva resor till Trieste. Vi talade om nycensuren i Sverige, om Ungern och politiken och Orbán, som en gång för länge länge sedan verkat lova något nytt, men som sedan fallit allt djupare. Vi talade om hur långt österifrån ungrarna kommit – från västra Sibirien och ännu längre bort. Först var de starka och sedan kände de sig vingklippta. Vi skrattade åt att vi visst visste så mycket. Ja, ja. Och jag berättade på nytt om den där resan till Tokaj och Gabriella sa att hon aldrig varit där. Och jag sa ”gröna kullar och guld vid krökar av floden Tisza” och Gabriella log och sa något om att jag vet så mycket om Ungern. Det gör jag inte, men Ungern har alltid funnits i mitt liv, åtminstone sedan jag var tretton.