Livet löper nu i så täta varv att kväll och morgon ofta möts och kanske är jag inte i rätt ålder för ett sådant liv eller så blir jag det genom att vara i det: ungersk film, bergsvandringar, balett, poesifestivaler, besök från Sarajevo, en resa till Slavonien – allt staplas på vartannat i en harmonisk oordning och samtidigt har jag fler lektioner än någonsin.
Igår var det avskedsfest hemma hos Duilio för allas vår ”arpista” Cristina, som måste lämna staden för att ge sin hand möjlighet att läka. Mutsumi såg till att det blev en sushi-fest men hon hade många assistenter bland HNK:s balettdansare. Det blev en underbar och mycket glad måltid.
En stund fotograferade alla vilt och vi grupperade oss till gruppfoton:
Och eftersom det var Duilio som tog gruppbilderna vill jag visa en bild på honom också även den är lite slumpmässigt tagen:
Duilio och jag utnämnde oss – ännu en gång – till varandras muser. Vi skrattade mycket och lovade varandra trohet. Han kommer alltid att finnas i mitt liv, men jag kommer inte alltid finnas i hans, eftersom jag är så många år äldre än han… (Nu teaterviskar någon till mig att ingen vet hur långt ett människoliv är. Och jag säger ingenting.)