Kategori: Berättelser ur livet

Londi är nu närmare sexton än femton år och det är en mycket hög ålder för en labrador. Hon har sina krämpor förstås – jag tror man kan säga ”förstås” här – och dagsformen varierar.

Hon går rätt stelt och har nog ont i ryggen ibland, men plötsligt får hon lust att hoppa av sin inneboende glädje, för i Londi bor glädjen alltid någonstans även om den kan vara lite tunnsliten. Ibland, särskilt vissa nätter, hostar hon rätt otäckt och jag stelnar till om jag hör det och sedan ligger jag på helspänn och lyssnar tills hon slutar eller inte. Det händer att jag går upp och öppnar fönstret för att det känns som om hon behöver mer luft. Nu på sista tiden har hon haft problem med ena ögat eller ibland båda. Ja, sista tiden är egentligen sedan sommaren. Först var det ganska oskyldigt, ögat eller ögonen rann mer än ögon brukar, men sedan någon vecka har hon haft en liten utväxt vid ena ögat och i helgen som gick rev hon sönder den så att den blev dubbelt så stor och det började rinna ännu mer från ögat. Ja, jag glömde att säga att jag var på den lilla djurkliniken vid Heinzelova för några veckor sedan och att jag då fick rådet att hålla ögat rent med något slags servetter med en mild vätska. Men då var läget ett annat. I söndags blev jag orolig och pratade med Đurđica om ögat och vi tittade på det tillsammans och hon sa att hon skulle ringa sin veterinär Sonja. På måndagen och tisdagen arbetade jag nästan oavbrutet, men på onsdagen, igår alltså, var jag ledig på förmiddagen och vi fick en tid. Đurđica följde med oss eller så var det tvärtom. Vi tog Zoo-taxi upp på berget ovanför Maksimir, som – jag kan inte låta bli att säga det igen – är sydöstra Europas största stadspark. Taxichauffören var ung och mycket vänlig och lyfte Londi både i och ur bilen med ett milt och bestämt grepp. Nu efteråt ser jag honom som en ängel som förebådade paradiset vi sedan skulle träda in i. Och det här är adressen till paradiset: Oboj 48.

Vi kom in. Londi först, sedan Đurđica, sedan jag. Sonja var inte där, men hennes vetrinärskollega Ato (som visst är ett smeknamn för Aleksandar) var där och sköterskan (som alla kallade ”tekniker”) Andrea och ett ungt biträde. Đurđica pussade Ato på båda kinderna och sedan skämtade de lite hit och dit en stund. Jag skakade hand med alla och Ato började undersöka Londi, långsamt och liksom på lek och emellanåt slängde han åt mig något halvbrutalt skämt. Londi tvingades inte upp på något bord – sådant tycker hon är mycket otäckt – utan hon fick stå i väntrummet eller bakom dörren eller under bordet alltefter hur andan föll på. Ato bad mig att få lyssna på hennes hjärta och jag gav tillåtelse och blev en del av leken. Han undrade hur det var med hennes rygg, om hon inte borde ha något mot smärta och inte bara det där glukosaminet som jag berättat att hon får periodvis mot ledbesvären. Jag sa något om att jag blivit avrådd smärtstillande på kliniken på Heinzelova. Ato höjde ögonbrynen. Och så började han titta på ögat medan Andrea förklarade förklarade för mig vad han gjorde eller såg. Plötsligt flög den svarta knölen ut ur ögat. Londi pep till helt kort, men sedan sa hon inget och hon lät också Sonja – som smugit in i rummet under tiden – klämma henne på ryggen. En stund var det ganska kaotiskt och alla pratade och tyckte saker, mediciner plockades ut ur skåpen och ja, Londis hjärta var bra. Och jag tänkte att hela kliniken var bra för hjärtat eller snarare att den har ett gott hjärta. Jag sa något om att det är så här en kyrka borde vara, varm och okontrollerat vänlig mot de levande och ändå eller just därför helt beredd att stödja hela vägen över till den andra sidan. Jag tänkte något om att det är så här det verkliga paradiset är: skratt, cigarettrök, en felknäppt rock, en ful tand, lite trängsel och bullersamma röster och någon som säger att jag borde borsta min hund lite bättre. Strax innan vi ska gå väller en jättestor brun björnlik hund med förband om ena frambenet in rummet. Londi och han hälsar glatt på varandra – de vet något. Och det bästa av allt är kanske att vi ska dit på kontroll om en vecka.

Nu vet jag hur måndagarna kommer att bli den här hösten. Jag visste redan att de var överlastade – veckoschemats helt överdrivna tyngdpunkt ligger oemotsägligt på den här dagen – men nu vet jag också hur detta känns ihop med den mörknande höstkvällen. Och jag tvingar mig – av självbevarelsedrift och galenskap – att alltid eller i alla fall nästan alltid förbereda nästkommande lektion så snart jag har en bakom mig, också om det är flera och det är sent och jag tittar lite i kors och måste göra flera ansatser för att någonstans däremellan i någon grå dimma koka mig en kopp te.

Huvudet är parkerat mot väggen och tankarna ligger orörliga, staplade på varandra. Nej, jag är inte olycklig, allt är bra på ett platt sätt. Jag är gränslöst utmattad och jag gör vilda långsamma anlopp för att hitta en måndagsstrategi.

I tanken går jag kvällsrundan med Londi, men jag vet att en tänkt runda inte är någon verklig hundrunda, så jag får rycka ut huvudet ur båset och sätta fötterna i skorna. Det där sista låter ju rätt lätt…

Söndagen var oändligt mild och vacker. Morgonen gick i Simpas tecken för mig och Londi och för många andra också eftermiddagen och kvällen. Den gamle fotbollsspelaren från Neretvadeltat vinkade från terrassen just när mörkret började falla. Han satt där med sin lika gamla fru. Det är något lugnande med något så när jämnåriga par, tycker jag. Det där med gubbar och flickhustrur får mig att ledas en smula, precis som det här med att man ”inte fattat något alls” om man inte tycker si och så om Dylans pris eller (icke-)mottagande av det. Nå, de vinkade faktiskt båda två och han frågade med hög röst genom ”parken” om jag inte ville dricka kaffe med dem. Jag tackade men tackade nej, för hur många gånger ska jag dricka Simpas kaffe samma dag? Dessutom måste jag in och förbereda veckans lektioner och skriva den där recensionen av Pirandellos Krukan. Det var första gången jag läste La giara på svenska och jag tycker allt att översättningen – av Catharina Wallström – flyter smidigt. Och La giara är en sådan underbart rund historia, lika rund som krukans mage. Och don Lollòs och Zi’ Dimas mentala sammandrabbning var lika härligt stark och överraskande som alla de andra gångerna jag läst berättelsen och slutorden lika mäktiga.

Efter kvällsrundan med Londi stod jag en stund i fönstret åt baksidan till och kände på den mjuka luften och tittade på gårdslyktan under träden. Jag undrade lite om det är en ask som står närmast och är så vackert gul. I så fall är det en ”jasen”, det är ett ord jag kan. Men varför måste alla nyckelpigor in till oss?

En dag gick jag in i solstrimman, det har hunnit gå veckor och veckor sedan dess och solen lyser nu på de fallna löven i stället för på gräset.

Tillvaron är på ytan alldeles som förr men långt borta i bakgrunderna har bergen sjunkit och dalarna rest sig upp på ett sätt som aldrig någonsin kan återställas till det som var. Med omärkliga eller nästan omärkliga steg närmar vi oss livets sjö, från motsatta sidor, fast på vilket sätt är byn bland de lövträdsklädda kullarna motsatt till staden mellan berget och den breda floden? Ofta går jag förbi den heliga platsen vid den låga betongmuren. Omedvetet medvetet spanar jag efter tecken och jag vet att det inte finns någon väg tillbaka. Vägen leder till sjön eller utför branten.

Och så har jag det här med vädret igen. Det verkar som om det enda som verkligen betyder något för mig är solskenets vandring över varelser och ting. Utan solsken fördunklas tanken. Igår gick Londi och jag bredvid våra skuggor i parken bakom ”Patriotens hus”.

Ja, det är väl inte heller någon riktig park, lika lite som vår här under och runt huset. Jag måste finna eller uppfinna ett ord för de här små grönområdena med träd. I alla fall hade vi inga skuggor på vår morgonpromenad idag, eftersom det inte skiner någon sol. Allt är grått och det faller ett lätt och stilla regn. Kanske kunde det betraktas som vackert, men jag kan inte ägna mig åt en sådan betraktelse, för jag känner mig berövad livskraften utan sol. Och Londi vilar sedan över en timme med huvudet inne i bokhyllans underavdelning. Hon tycker inte heller att det finns något idag, tror jag. Och jag suckar och plockar i förberedelserna för eftermiddagens alltför många och tätt packade lektioner. Ändå lyckades jag nyss mot förmodan säkerhetskopiera datorn. Det brukar ju vara så viktigt för humöret det där med datorns olika tillstånd, men nej, det gav ingen glädje, skrapade väl bara bort en smula av missmodet, en smula som snart hittar en anledning att komma tillbaka. Jag frågar mig lite irriterat om det är så viktigt att jag är glad, men då blir med ens ”viktigt” ett problem. Vad ska det betyda? Och hur kan man ställa ”viktig” bredvid ”glad”? Ja, ni ser – den eller de av er som orkat hit, menar jag. Och så tänker jag ett varv till på detta med att Europa eller EU kommer att vara förvånat när Dodik och Republika Srpska gör sina planerade manövrer i januari. Man kommer att inte ha vetat något, man kommer att säga banala saker om Balkan som oroshärd. Man kommer överraskat att titta på med halvt bortvänd blick medan BiH faller i bitar och annat också börjar förskjutas…