Kategori: Berättelser ur livet

Nu vet jag hur måndagarna kommer att bli den här hösten. Jag visste redan att de var överlastade – veckoschemats helt överdrivna tyngdpunkt ligger oemotsägligt på den här dagen – men nu vet jag också hur detta känns ihop med den mörknande höstkvällen. Och jag tvingar mig – av självbevarelsedrift och galenskap – att alltid eller i alla fall nästan alltid förbereda nästkommande lektion så snart jag har en bakom mig, också om det är flera och det är sent och jag tittar lite i kors och måste göra flera ansatser för att någonstans däremellan i någon grå dimma koka mig en kopp te.

Huvudet är parkerat mot väggen och tankarna ligger orörliga, staplade på varandra. Nej, jag är inte olycklig, allt är bra på ett platt sätt. Jag är gränslöst utmattad och jag gör vilda långsamma anlopp för att hitta en måndagsstrategi.

I tanken går jag kvällsrundan med Londi, men jag vet att en tänkt runda inte är någon verklig hundrunda, så jag får rycka ut huvudet ur båset och sätta fötterna i skorna. Det där sista låter ju rätt lätt…

Söndagen var oändligt mild och vacker. Morgonen gick i Simpas tecken för mig och Londi och för många andra också eftermiddagen och kvällen. Den gamle fotbollsspelaren från Neretvadeltat vinkade från terrassen just när mörkret började falla. Han satt där med sin lika gamla fru. Det är något lugnande med något så när jämnåriga par, tycker jag. Det där med gubbar och flickhustrur får mig att ledas en smula, precis som det här med att man ”inte fattat något alls” om man inte tycker si och så om Dylans pris eller (icke-)mottagande av det. Nå, de vinkade faktiskt båda två och han frågade med hög röst genom ”parken” om jag inte ville dricka kaffe med dem. Jag tackade men tackade nej, för hur många gånger ska jag dricka Simpas kaffe samma dag? Dessutom måste jag in och förbereda veckans lektioner och skriva den där recensionen av Pirandellos Krukan. Det var första gången jag läste La giara på svenska och jag tycker allt att översättningen – av Catharina Wallström – flyter smidigt. Och La giara är en sådan underbart rund historia, lika rund som krukans mage. Och don Lollòs och Zi’ Dimas mentala sammandrabbning var lika härligt stark och överraskande som alla de andra gångerna jag läst berättelsen och slutorden lika mäktiga.

Efter kvällsrundan med Londi stod jag en stund i fönstret åt baksidan till och kände på den mjuka luften och tittade på gårdslyktan under träden. Jag undrade lite om det är en ask som står närmast och är så vackert gul. I så fall är det en ”jasen”, det är ett ord jag kan. Men varför måste alla nyckelpigor in till oss?

En dag gick jag in i solstrimman, det har hunnit gå veckor och veckor sedan dess och solen lyser nu på de fallna löven i stället för på gräset.

Tillvaron är på ytan alldeles som förr men långt borta i bakgrunderna har bergen sjunkit och dalarna rest sig upp på ett sätt som aldrig någonsin kan återställas till det som var. Med omärkliga eller nästan omärkliga steg närmar vi oss livets sjö, från motsatta sidor, fast på vilket sätt är byn bland de lövträdsklädda kullarna motsatt till staden mellan berget och den breda floden? Ofta går jag förbi den heliga platsen vid den låga betongmuren. Omedvetet medvetet spanar jag efter tecken och jag vet att det inte finns någon väg tillbaka. Vägen leder till sjön eller utför branten.

Och så har jag det här med vädret igen. Det verkar som om det enda som verkligen betyder något för mig är solskenets vandring över varelser och ting. Utan solsken fördunklas tanken. Igår gick Londi och jag bredvid våra skuggor i parken bakom ”Patriotens hus”.

Ja, det är väl inte heller någon riktig park, lika lite som vår här under och runt huset. Jag måste finna eller uppfinna ett ord för de här små grönområdena med träd. I alla fall hade vi inga skuggor på vår morgonpromenad idag, eftersom det inte skiner någon sol. Allt är grått och det faller ett lätt och stilla regn. Kanske kunde det betraktas som vackert, men jag kan inte ägna mig åt en sådan betraktelse, för jag känner mig berövad livskraften utan sol. Och Londi vilar sedan över en timme med huvudet inne i bokhyllans underavdelning. Hon tycker inte heller att det finns något idag, tror jag. Och jag suckar och plockar i förberedelserna för eftermiddagens alltför många och tätt packade lektioner. Ändå lyckades jag nyss mot förmodan säkerhetskopiera datorn. Det brukar ju vara så viktigt för humöret det där med datorns olika tillstånd, men nej, det gav ingen glädje, skrapade väl bara bort en smula av missmodet, en smula som snart hittar en anledning att komma tillbaka. Jag frågar mig lite irriterat om det är så viktigt att jag är glad, men då blir med ens ”viktigt” ett problem. Vad ska det betyda? Och hur kan man ställa ”viktig” bredvid ”glad”? Ja, ni ser – den eller de av er som orkat hit, menar jag. Och så tänker jag ett varv till på detta med att Europa eller EU kommer att vara förvånat när Dodik och Republika Srpska gör sina planerade manövrer i januari. Man kommer att inte ha vetat något, man kommer att säga banala saker om Balkan som oroshärd. Man kommer överraskat att titta på med halvt bortvänd blick medan BiH faller i bitar och annat också börjar förskjutas…

Nu är det höst här och jag tänker som så ofta vid den här tiden av året på Rilkes dikt Herbsttag som börjar med de mäktiga orden orden Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß. och jag tänker på hur sommaren välvt sig från majdagarna i Wien – då jag gick med Imelda uppe vid Otto-Wagner-Spital och förbi den underbart vackra Kirche am Steinhof, vars guldkupol höjde sig in i solen och den djupblå himlen – ända tills för några kvällar sedan då ljumma kvällsvindar lekte i parken här vid Simpa, där vi satt, vilka vi nu var.

Många av träden är ännu mycket gröna, men här och där syns nu ett med gula löv och kvällarna kommer hastigt med mörkret och om morgnarna är det ofta bitterkallt. Men dagarna kan ännu ge värme. Och idag är det söndag, så Hrelić var ett ganska självklart mål. Dessutom är det alltid varmast där. Đurđica och jag tog spårvagnen dit och gick sedan längs nasip. Det var mycket folk som rörde sig hit och dit längs stigen eller satt och bjöd ut sina varor och jag återfann nu äntligen min riktiga honungsman. Visserligen hade han ingen bagrem-honung, men han hade livada-honung (”livada” är äng) och jag köpte två stora burkar, en åt oss var. Luften var ljum och molnen drog sig undan för undan undan. Vi anade hela tiden Sava, men såg bara en och annan skymt av henne. Några av träden hade klätt sig i gulguld.

Vi korsade bilmarknaden och gick in i vimlet. Đurđica letade efter tvättnypor – hon kan för övrigt detta ord på svenska – men vi hittade inga eller inte de rätta i alla fall. Vi sprang in i en liten zigensk blåstrio – eller var det en kvartett? – och jag försökte spela in en snutt, men tryckte på fel knappar.

Och så hittade vi en present till Zora – en liten mässingselefant med kristallkula till bål och en glatt uppåtriktad snabel. Om snabeln inte haft denna ”min” skulle vi inte ha kunnat köpa den, lät Đurđica mig veta. Ja, och så slog vi oss ner och drack som avrundning lite bosniskt kaffe.