Kategori: Berättelser ur livet

Det är november och både morgnar och kvällar är mörka och arbetsdagarna fyllda till brädden med sig själva och jag klättrar vagt cirkusaktigt runt dygnshjulet. Jag undervisar, förbereder, rättar, bedömer, skriver, läser, översätter… Aldrig är jag ens för stunden färdig, det finns hela tiden något som väntar på att bli gjort och mörkret och ljuset far förbi, mörkret i bredare strimmor, ljuset i smalare, kanske kunde man sy ett överkast eller förkläde av det tyget. Och ändå envisas jag liksom dödsföraktande med att gå på bio och utställningar, på kaféer och barer, åka hit eller dit. Jag stoppar in sådant som kilar i arbetet och sömnen, för sover gör jag också, kompakt och liksom i fyrkanter. Igår hade jag bara en lektion på American School någonstans mitt på dagen, så eftermiddagen och kvällen erbjöd plötsligt oceaner av plats för barliv. Ivan bjöd på ćevapi med eller utan anledning och Simpas inre fylldes av män, mest män i alla fall. Zora, Đurđica, Londi, Hajdi och jag och några till satt i uterummet, där Ivan grillade. Jag tog en profilbild på Londi i golvmörkret och vi pratade kanske något om det här med Trump, fast ganska lite. Kanske om Sevnica och Melania. Sevnica ligger så vackert vid Sava.

Vi åt våra ćevapi och drack vårt öl och då och då öppnades skjutdörren i plastväggen. Ofta förblev den sedan öppen tills någon skrek det där om ”är du född på en båt?”. Det är mest män som är födda på båtar verkar det som. Vi skrattade lite åt den ”galna hundkäringen” som vill polisanmäla både hundar, hundägare och Ivans terrass. Och någon sa att det enda hon förstår är stryk och jag tänkte på den glatt hotfulla frasen: Hoćeš batina? (Vill du ha stryk?) Men alla var egentligen mycket fredliga.

Några timmar gick och Londi och jag drog oss ut i parken och sedan upp till oss, där vi åt lite, jag undrar vad. Sedan sprang jag till spårvagnen, det var ju Babylon-kväll, även om de flesta lämnat återbud. Iliana var redan där när jag kom fram till Kino Grič och strax efter kom Josip, så vi blev tre, men det betyder bara otur på persiska, det gör det ju faktiskt, det har jag lärt mig en gång i unga år. Nu betydde det inte otur utan det blev en bra kväll utan Trump, fast jag tänkte något som jag hört att han ska ha sagt: ”Nu får européerna sköta sina krig själva.” Det kan hända att detta blir till ett verkligt hot, tänkte jag vidare medan vi pratade om annat som till exempel det märkliga uttalet av ordet ”tror” bland svenskstudenterna här i Zagreb. De uttalar det med en trutad mun som tycks vilja mima svenskheten bortom det verkliga. Någon sådan akrobatik skulle aldrig några äkta juggesvenskar ge sig in på. Ett ämne för en avhandling. Inbillningen eller föreställningen mot verkligheten. Vi sa ”jag trUr” till varandra tills vi åtminstone för tillfället uttömt detta nöje. Men vi talade också om annat, jag trUr. Som att Kroatien är ett land man kan leva i. Och hem kom jag vid midnatt. Jag fick skjuts av Ilianas charmfulla mamma, som sa att hon inte var elegant, möjligen sportigt elegant. I baksätet satt Iliana och malamutvalpen Lina. Ja, och så ut i parken med Londi medan dygnet slog knut på sig självt och lyktorna blinkade.

Så här såg dagen ut någon gång strax före klockan ett. Ljusblå himmel, vita moln, några charmfullt slitna hus vid en liten gata, vildvin som frodigt klädde och överklädde en stolpe och några telegraftrådar (inte vet jag om det är just telegraftrådar, men jag kallar dem så), grönt gräs med gula löv och en spankulerande kråka. Allt verkade lätt och behändigt, inga sorger eller mödor.

Nu är det sen kväll och Londi och jag har just blivit insläppta hemma hos oss själva. Efter tre gånger nittio minuters lektioner utan paus och sedan uppsatsrättande och lektionsförberedelser tills blicken började skumna släppte jag ut Londi genom dörren, travade själv efter och smällde tanklöst igen dörren utan att ha fått med mig nyckeln. Panik, men rätt trött och liksom likgiltig panik. Jag ringde Đurđica, som har en reservnyckel, och hoppades att hon inte skulle ha gått och lagt sig – Toma har också en, men han bor ju ända borta i Dubrava – och ja, hon var vaken och hon gav sig genast ut i kvälls- eller nattmörkret med Hajdi. Och nu sitter jag här lite matt och tänker på det här med vänner. Och på att mina måndagar alltid riskerar att kantra.

Dagen som började lite tvekande i blekgrått spändes upp till ett brokigt parasoll som nådde sina höjdpunkter på seneftermiddagen och förkvällen. Jag tog spårvagnen in till stan och klev av på Trg, hastade uppför trapporna till Dolac, drog ett varv runt torget

och klev in på Amfora där Duilio redan satt. Strax efter var Domagoj där. Vi bestämde oss för ett bord på övervåningen vid fönstret (jag har ätit där med Alex och Federico en gång). En av de glada favoritservitriserna kom halvt dansande uppför trappan och började med att sjunga en duett med Duilio. Sedan beställde vi lignje na žaru och blitva och vitt vin, det där ju det man beställer där.

Vi åt och skämtade och pratade om språk och mat och Slavonien. Domagoj sa att den västliga porten är vid Novska, så nu är det snart sant. Vi doppade bröd i olivoljan som stod på bordet och Duilio berättade om den dåliga olivskörden i Italien. Inte en enda oliv hade hans fars odlingar vid Ciminna givit det här året! Servitrisen kom upp och sjöng en stump med Duilio igen och vi åt. Alltemellanåt plockade Duilio upp lite rädisor och mandariner ur sina torgkassar och vi åt av dem också. Sedan måste Domagoj ge sig av, han river biljetter på HNK och han måste vara i tid. Strax efteråt bröt Duilio och jag också upp och gick nerför den smala trappan och tog farväl av alla vid bardisken. Jag passade på att ta en bild på Duilio och den sjungande servitrisen.

Vi ringlade runt lite på olika ärenden och köpte bland annat kakor på Amélie för Duilio ville jämföra dem med dem han själv nyss bakat. Och så gick vi ner mot Kino Europa till Kavanica där mittemot för där väntade Maria och Linda på oss. Vi beställde ut – för vi satt ute nu – ditt och datt, men ganska snart måste Linda gå, men i stället dök Toma, Zdenka och sedan Tomas bror Juraj upp. Vi pratade lite om filmfestivalen som kommer och om att Maria och jag ska se Duilio dansa igen nu på fredag. Ja, och så föreslog vi varandra lite luddigt att vi ”alla” ska gå på Romski restoran och äta japrak och burek och annat som Vesna kan laga till… Ja, la vita è bella, život je lijep…

Ibland ter sig mitt liv som ett slarvigt rullat klot av något glidigt mångfärgat tyg. Tanken vrider lite på det och i ett nu kan jag se djupt in bland lagren. Nyss hörde jag Roberto berätta sagan om ”Giacomo di cristallo” den där sommaren när jag var nitton, eller var jag arton? Den där sommaren när han skrattade så åt hur fula de små pojkarna på den där fotbollsplanen i Dover var. För att nu ingen ska tro att detta var något hemskt, vill jag säga att hans skratt var fullt av kärlek till de små bleka knotiga knäna. Jag tittar in bland klotets lager och ser en vinterdag utanför Bagarmossen. Vi har skidorna på och vi är djupt inne i en granskog och vi har just stannat upp lite för Pappa plockar fram chokladbitar ur sin anorakficka. Han räcker en till oss var, en till Kudda, en till Axel och en till mig. Mamma och Nilla är nog hemma. Är jag sju år? Kanske.

Jag fumlar med klotet och tappar det och en bit rullas upp, vilken händelse är det som försvinner? Det går inte att veta. Var det de tre senaste månadernas drömmar? Vad drömde jag? Jag snurrar lite på tygnystanet igen och det blänker till ganska nära ytan. Det är Kalksee och Monika och jag sitter i bilen med Londi och Barry i baksätet, båda unga. Vi far just genom en skog som nog är Binenwalde och borta i synkanten glittrar det till i Kalksees yta. Monika berättar om prinsen och hans kärlek till flickan Sabine, Bine som skogen fått sitt namn efter.

Men nu hör jag röster under fönstret, kanske är det dags att lägga klotet på hyllan. Jag måste ut och se om det verkligen fattas en bit av mitt liv eller om klotet var en galen bild. Men så hör jag plötsligt det absurda ordet ”mosbricka” inifrån klotet. Ja.

badhus för drömmar

Och nu då, när det har varit varmt och kallt om vartannat femtioelva gånger och jag lyckats dra på mig en tråkförkylning? ”Alla” hostar omkring mig. Och jag vill trots mitt rätt (igen)korkade huvud försöka säga något om den ungerska filmen eller snarare om hela filmvisningen från igår. Jag försöker lite mothårs och lutar mig mot att jag kan överlämna filmlänken till er på slutet, så ni i alla fall erbjuds något. Det hela ägde rum på Mađarski institut här i Zagreb och jag gick dit med min väninna och kollega Gabriella. Hon kände förstås alla och hälsade till höger och vänster och talade ungerska och kroatiska om vartannat. Jag lyssnade på mina ungerska favoritord inne i ordvimlet. Vi såg en film av András Sólyom, en film om den ungerska revolutionen 1956, revolutionen mot den kommunistiska diktaturen. Filmen heter ”56 villanás” och handlar om en ung man, István Angyal, som till sist avrättas av Kádár-regimens hantlangare. Nej, jag tänker inte berätta handlingen.

Jag såg på filmen med lite febrig blick och tyckte att den engelska textremsan gick onödigt snabbt, för det verkade inte som om man egentligen talade särskilt fort i inne filmen. Inuti i mitt huvud hade jag ett slags bakgrundstavla där jag ritat upp mitt begränsade men inte helt obefintliga vetande om Ungern 1956. Jag höll den mot det som utspelade sig i filmen och jag lät min östtyska konkreta erfarenhet spela en tunn, men för mig intuitivt begriplig, sidostämma. Jag hörde hur folk gick i trapporna, såg på förhörsledarnas och den förhördes ansikten. Och så hörde jag det här ungerska med efternamnen som alltid kommer före förnamnen, för att ”man på ungerska alltid går från större till mindre”. Filmen tog sitt hemska slut och vi fick se en bild av den verklige István Angyal.

Efter filmen tog regissören András Sólyom, ungerska institutets ordförande och tolken plats framför auditoriet. (Bilden är en spegelbild.)

Och nu kom den för mig märkligaste delen. Publiken bestod av ungrare, ungerskstudenter och Ungernkännare. Jag var nog just den där katten, ni vet. Sólyom höll ett anförande och tolken tolkade till kroatiska. Jag förstod och förstod inte, mer inte, men det är ju min styrka. Jag fick veta att Sólyom på 1980-talet – när de öppnades – fått tillgång till arkiven och att han hämtat sitt stoff där. István Angyals historia är en sann historia, med alla de vinklingar och förvrängningar som sanningen har. Frågor från auditoriet dök upp, först droppvis, sedan tätare. Jag förstod mindre och mindre av vad som sades och levde mer och mer i hur det sades. Jag blev fascinerad av den märkliga blandningen av lugn och intensitet i samtalet, hur tät väven blev och hur det liksom ångade om samtalet. Jag hörde mina ord ”minden” (allt) och ”harom” (tre) som ”sve” och ”tri” i översättning och tänkte att jag nog inte är riktigt klok. Gabriella viskade något till mig om att man talade om att ingenting varit svart eller vitt. Jag sa att jo, något var svart, men kanske inget helt vitt. Hon gav mig rätt, men efteråt tänkte jag att det visst fanns det som var helt vitt också. Det finns hjältar. Och det finns förfärliga människor. Visst är många någonstans däremellan men vi får inte glömma att det också finns verkliga offer, verkliga hjältar och verkligt onda. Ja, här tappar jag visst lugnet. Men tillbaka till det märkliga ungerska temperamentet: Jag tror att det är något med tiden och tidsuppfattningen som gör ungrare så fantastiskt obegripliga och förtrollande för mig. Gabriella säger också ibland saker som gör att tiden slirar för mig. Och när jag nu tänker på regissören András Sólyom, hur han satt där framme i sina gråa kläder och log så där inåtvänt men liksom hade hela auditoriet på insidan av sig… Jag tror att jag var med om en uppenbarelse av sällsyntaste slag.

Och här för er som vill veta vad det var för film vi såg.