Och nu då, när det har varit varmt och kallt om vartannat femtioelva gånger och jag lyckats dra på mig en tråkförkylning? ”Alla” hostar omkring mig. Och jag vill trots mitt rätt (igen)korkade huvud försöka säga något om den ungerska filmen eller snarare om hela filmvisningen från igår. Jag försöker lite mothårs och lutar mig mot att jag kan överlämna filmlänken till er på slutet, så ni i alla fall erbjuds något. Det hela ägde rum på Mađarski institut här i Zagreb och jag gick dit med min väninna och kollega Gabriella. Hon kände förstås alla och hälsade till höger och vänster och talade ungerska och kroatiska om vartannat. Jag lyssnade på mina ungerska favoritord inne i ordvimlet. Vi såg en film av András Sólyom, en film om den ungerska revolutionen 1956, revolutionen mot den kommunistiska diktaturen. Filmen heter ”56 villanás” och handlar om en ung man, István Angyal, som till sist avrättas av Kádár-regimens hantlangare. Nej, jag tänker inte berätta handlingen.
Jag såg på filmen med lite febrig blick och tyckte att den engelska textremsan gick onödigt snabbt, för det verkade inte som om man egentligen talade särskilt fort i inne filmen. Inuti i mitt huvud hade jag ett slags bakgrundstavla där jag ritat upp mitt begränsade men inte helt obefintliga vetande om Ungern 1956. Jag höll den mot det som utspelade sig i filmen och jag lät min östtyska konkreta erfarenhet spela en tunn, men för mig intuitivt begriplig, sidostämma. Jag hörde hur folk gick i trapporna, såg på förhörsledarnas och den förhördes ansikten. Och så hörde jag det här ungerska med efternamnen som alltid kommer före förnamnen, för att ”man på ungerska alltid går från större till mindre”. Filmen tog sitt hemska slut och vi fick se en bild av den verklige István Angyal.
Efter filmen tog regissören András Sólyom, ungerska institutets ordförande och tolken plats framför auditoriet. (Bilden är en spegelbild.)
Och nu kom den för mig märkligaste delen. Publiken bestod av ungrare, ungerskstudenter och Ungernkännare. Jag var nog just den där katten, ni vet. Sólyom höll ett anförande och tolken tolkade till kroatiska. Jag förstod och förstod inte, mer inte, men det är ju min styrka. Jag fick veta att Sólyom på 1980-talet – när de öppnades – fått tillgång till arkiven och att han hämtat sitt stoff där. István Angyals historia är en sann historia, med alla de vinklingar och förvrängningar som sanningen har. Frågor från auditoriet dök upp, först droppvis, sedan tätare. Jag förstod mindre och mindre av vad som sades och levde mer och mer i hur det sades. Jag blev fascinerad av den märkliga blandningen av lugn och intensitet i samtalet, hur tät väven blev och hur det liksom ångade om samtalet. Jag hörde mina ord ”minden” (allt) och ”harom” (tre) som ”sve” och ”tri” i översättning och tänkte att jag nog inte är riktigt klok. Gabriella viskade något till mig om att man talade om att ingenting varit svart eller vitt. Jag sa att jo, något var svart, men kanske inget helt vitt. Hon gav mig rätt, men efteråt tänkte jag att det visst fanns det som var helt vitt också. Det finns hjältar. Och det finns förfärliga människor. Visst är många någonstans däremellan men vi får inte glömma att det också finns verkliga offer, verkliga hjältar och verkligt onda. Ja, här tappar jag visst lugnet. Men tillbaka till det märkliga ungerska temperamentet: Jag tror att det är något med tiden och tidsuppfattningen som gör ungrare så fantastiskt obegripliga och förtrollande för mig. Gabriella säger också ibland saker som gör att tiden slirar för mig. Och när jag nu tänker på regissören András Sólyom, hur han satt där framme i sina gråa kläder och log så där inåtvänt men liksom hade hela auditoriet på insidan av sig… Jag tror att jag var med om en uppenbarelse av sällsyntaste slag.
Och här för er som vill veta vad det var för film vi såg.