Det här med vänner

Så här såg dagen ut någon gång strax före klockan ett. Ljusblå himmel, vita moln, några charmfullt slitna hus vid en liten gata, vildvin som frodigt klädde och överklädde en stolpe och några telegraftrådar (inte vet jag om det är just telegraftrådar, men jag kallar dem så), grönt gräs med gula löv och en spankulerande kråka. Allt verkade lätt och behändigt, inga sorger eller mödor.

bild-68

Nu är det sen kväll och Londi och jag har just blivit insläppta hemma hos oss själva. Efter tre gånger nittio minuters lektioner utan paus och sedan uppsatsrättande och lektionsförberedelser tills blicken började skumna släppte jag ut Londi genom dörren, travade själv efter och smällde tanklöst igen dörren utan att ha fått med mig nyckeln. Panik, men rätt trött och liksom likgiltig panik. Jag ringde Đurđica, som har en reservnyckel, och hoppades att hon inte skulle ha gått och lagt sig – Toma har också en, men han bor ju ända borta i Dubrava – och ja, hon var vaken och hon gav sig genast ut i kvälls- eller nattmörkret med Hajdi. Och nu sitter jag här lite matt och tänker på det här med vänner. Och på att mina måndagar alltid riskerar att kantra.

Kommentera