Kategori: Berättelser ur livet

Våren är här, kanske sedan veckor, jag vet inte riktigt. Jag går under blommande träd igen, jag går under blommande träd den första våren utan Londi.

Det är lika vackert som förra året och de andra åren som finns hopade i mitt minne där före det. Och jag sörjer över att inte få dela detta med min vän Londi. Hon hade ju förstått så mycket om alla de här lukterna, som virvlar omkring under solen. Hon hade förstått att glädja sig över saker jag inte märker och tillsammans hade vi varit så mycket.

Egentligen är det nästan sommar, över tjugo grader om dagarna oftast. Det blir säkert bakslag snart men det är något jag inte kan bry mig om. Och jag är glad trots sorgen. Jag gör små resor, träffar vänner, går på festivaler och sitter på kaféer och barer. Och jag minns. Och jag vet mycket tydligt att det nu har gått över tre månader sedan Londi dog.

Nyss dammsög jag lägenheten för första gången efter Londis död. Medan jag höll på blev det allt klarare för mig varför jag hade väntat så länge, att jag inte hade kunnat göra det en dag tidigare. Det är så att golvytorna här var Londis. Under sitt sista år klättrade hon inte längre upp på sängen eller soffan. Och nu liksom ”bockade” jag ”av” Londis hem steg för steg. Sorgen vällde över mig våldsammare än på länge. Jag hittade en ulltuss under den ena mattan, en av Londis mattor från Tepih-Land. Jag såg på den lilla gröna lampan som jag köpt på Hrelić med Toma efter Londis död. Jag försökte undvika att se på den röda filten som hon hade som huvudgärd i dödsögonblicket.

Dammsugarens brummande kastade mig tillbaka till tiden när Londi ännu levde här med mig. Gång på gång fick jag för mig att hon låg i det där hörnet, där hon brukade ligga medan jag städade, ja, tills det var dags att städa hörnet – då låg hon i hallen eller badrummet, tröstad med någon gotta. För hon tyckte ju inte om städning och dammsugarbrum och -blås.

Till sist hade jag tänkt torka golven, men det gick inte. Det finns några fläckar vid pallen, där jag hittade henne sent den där kvällen före den dag som kom att bli hennes sista och det finns något som jag tror är en liten blodfläck på golvet under fönstret i balkongrummet och jag har ännu inte kunnat läsa vad de fläckarna vill säga mig. Därför måste de vara kvar en tid till.

Härom kvällen tittade jag ut genom en bilruta så här över vattnen utanför Trieste. Nej, jag vet inget om de där männen i regnet. Jag befann mig någonstans på den där korta evighetssträckan mellan Molo Audace och Vecchia Pescheria/Salone degli Incanti.

Jag tror inte jag tänkte något direkt eller precist om Londi men jag vet att jag hela tiden visste att jag inte skulle få återvända till henne mera, för den vägen är stängd. Detta är sorgen när den går runt i sin tredje månad. Himlen är låg och jag vet allt om tomrummet. Jag lever bredvid mig själv. Min tideräkning är en annan.

Jag rör mig mycket försiktigt i själslivet och jag har nästan helt slutat skriva om vad jag tänker och upplever. Förtvivlan efter Londis död har lagt sig något, tror jag, men jag litar inte helt på det, så jag tassar fram och försöker att inte röra vid något. Ibland slår jag ändå emot: ett ljud, en ulltuss, en lukt i vinden. Nyss tänkte jag: Förra våren men inte denna, du är inte här nu.

Igår var jag på premiären till dokumentärfestivalen Zagreb Dox. I bästa tänkbara sällskap, men det ska jag inte prata om nu. Strax innan vi träffades slog jag en lov runt Trg (ni vet vilket). Under eller framför ryttarstatyn pågick det en demonstration för öppna gränser. Några av demonstranterna var hundar. Jag tittade först en stund på två lurviga gråsvarta. De gav då och då ifrån sig ett ganska diskret ylande i anslutning till en trumvirvel producerad av en av demonstranterna.

Sedan stal en liten ljusgul hund min uppmärksamhet. Jag tror det var en liten tik. Precis som Londi skulle ha gjort vände hon bort ansiktet från kameran varje gång jag försökte fånga hennes kloka uppsyn. Jag kunde inte upptäcka vilken av människorna som var hennes sällskap. Hon stod där till synes helt oavhängig på sin kvadratmeter torg och iakttog förloppet.

Jag kravlar mig framåt och lyckas ibland slita mig från platsen där Londi och jag levde så länge tillsammans. Härom dagen var jag i Trieste hos vänner, i skydd av vänner vill jag kalla det. Ja, egentligen bodde jag i Duino, men jag hann stryka omkring på Triestes gator, jag hann stå vid havet

och jag hann tänka på att Londi varit minst fyra gånger i Trieste med mig. Nej, det är inte många gånger, inte om man tänker på hur ofta jag varit där under de här åren. Oftast var jag där på egen hand, men ända till den här gången återvände jag sedan alltid till henne. ”Och det var paradiset”, men det visste jag inte då.

En enda gång övernattade Londi i Trieste. Det var hos Zoran vid Piazza Venezia sommaren 2013. Och dagen därpå gick vi till Umberto Sabas staty som står där Via San Nicolò möter Via Dante Alighieri.