Nyss dammsög jag lägenheten för första gången efter Londis död. Medan jag höll på blev det allt klarare för mig varför jag hade väntat så länge, att jag inte hade kunnat göra det en dag tidigare. Det är så att golvytorna här var Londis. Under sitt sista år klättrade hon inte längre upp på sängen eller soffan. Och nu liksom ”bockade” jag ”av” Londis hem steg för steg. Sorgen vällde över mig våldsammare än på länge. Jag hittade en ulltuss under den ena mattan, en av Londis mattor från Tepih-Land. Jag såg på den lilla gröna lampan som jag köpt på Hrelić med Toma efter Londis död. Jag försökte undvika att se på den röda filten som hon hade som huvudgärd i dödsögonblicket.
Dammsugarens brummande kastade mig tillbaka till tiden när Londi ännu levde här med mig. Gång på gång fick jag för mig att hon låg i det där hörnet, där hon brukade ligga medan jag städade, ja, tills det var dags att städa hörnet – då låg hon i hallen eller badrummet, tröstad med någon gotta. För hon tyckte ju inte om städning och dammsugarbrum och -blås.
Till sist hade jag tänkt torka golven, men det gick inte. Det finns några fläckar vid pallen, där jag hittade henne sent den där kvällen före den dag som kom att bli hennes sista och det finns något som jag tror är en liten blodfläck på golvet under fönstret i balkongrummet och jag har ännu inte kunnat läsa vad de fläckarna vill säga mig. Därför måste de vara kvar en tid till.
