Våren är här, kanske sedan veckor, jag vet inte riktigt. Jag går under blommande träd igen, jag går under blommande träd den första våren utan Londi.
Det är lika vackert som förra året och de andra åren som finns hopade i mitt minne där före det. Och jag sörjer över att inte få dela detta med min vän Londi. Hon hade ju förstått så mycket om alla de här lukterna, som virvlar omkring under solen. Hon hade förstått att glädja sig över saker jag inte märker och tillsammans hade vi varit så mycket.
Egentligen är det nästan sommar, över tjugo grader om dagarna oftast. Det blir säkert bakslag snart men det är något jag inte kan bry mig om. Och jag är glad trots sorgen. Jag gör små resor, träffar vänner, går på festivaler och sitter på kaféer och barer. Och jag minns. Och jag vet mycket tydligt att det nu har gått över tre månader sedan Londi dog.