Den sista anteckningen

Så har jag då äntligen vågat titta på anteckningen jag gjorde kvällen innan Londi lämnade mig för alltid. Den fick ligga i över tre månader, innan jag orkade samla mig för att öppna den, där den låg på datorns skrivbord under rubriken ”Kaos”. Ja, det är bara några slarvigt nedkritslade rader, men ändå på något vis aningsfulla och bärande en hemsk framtid inom sig. Jag läser:

Eftermiddagen slog runt och jag visste inte vad. Plötsligt var Londi och jag utanför Simpa i skymningen och Ron kom utstörtande med ett stort ben i munnen. Londi fick för sig att det var till henne och försökte ta det. Ron högg till – så såg det i alla fall ut för mig – och jag fick panik och skrek högt. Ut kom ”Bager” (jag vet inte om jag missförstått namnet) och stirrade först hit och dit. Sedan bjöd han in mig och Londi på gulasch som han just höll på att koka i ett hörn av baren. Jag sa ”nej!” eller skrek. Londi hade ju blivit biten, fast hon såg egentligen inte biten ut och det var hon som drog inåt baren. Jag gav med mig och fick min portion och räckte ner lite bitar åt Londi. Efter en stund hade jag också en öl, Marijan beställde den åt mig. Eftermiddagen blev till kväll, alla hade något att säga om mig eller Londi.

Ja, ni ser nog inte avgrunden, men jag gör det, för jag vet ju fortsättningen: Vi gick en sväng bakom (eller framför) huset och sedan in. Jag gav Londi mat och sedan åkte jag in till stan till Babylon på Kino Grič. Och några timmar senare kom jag hem och då kunde Londi inte resa sig och där började slutet. Ja, jag måste slå mig igenom den här väggen också. Och jag lägger upp en bild från månader senare för att förvilla mig själv…

bild-72

Kommentera