Tillägg till den sista anteckningen

Nej, jag måste lägga ett och annat till den där anteckningen som kom till i hast någon gång under förkvällen, dagen innan Londi dog. Den har så många luckor som jag vet något om. Så – här är först texten igen:

Eftermiddagen slog runt och jag visste inte vad. Plötsligt var Londi och jag utanför Simpa i skymningen och Ron kom utstörtande med ett stort ben i munnen. Londi fick för sig att det var till henne och försökte ta det. Ron högg till – så såg det i alla fall ut för mig – och jag fick panik och skrek högt. Ut kom ”Bager” (jag vet inte om jag missförstått namnet) och stirrade först hit och dit. Sedan bjöd han in mig och Londi på gulasch som han just höll på att koka i ett hörn av baren. Jag sa ”nej!” eller skrek. Londi hade ju blivit biten, fast hon såg egentligen inte biten ut och det var hon som drog inåt baren. Jag gav med mig och fick min portion och räckte ner lite bitar åt Londi. Efter en stund hade jag också en öl, Marijan beställde den åt mig. Eftermiddagen blev till kväll, alla hade något att säga om mig eller Londi.

Det som inte står är att jag tappade greppet om Londis koppel just när Ron rusade ut. Om jag inte hade gjort det… Ja, och det var inte bara jag som skrek när Ron högg (eller vad han gjorde), Londi skrek också högt och smärtfyllt. Vad hände egentligen där? Bröts benet redan då? Men hon kunde ju gå efteråt och drog in mot Simpa med rätt stor kraft. Jag minns att jag en kort stund stirrade på marken där det hemska hade hänt. Sedan inne i barens uterum var hon livlig och försökte snappa åt sig köttbitar ur Bagers gryta. Jag kände hela tiden oro, men kunde inte riktigt förstå vad det var, allt verkade liksom bra igen, fast ändå inte. Vi åt gulasch både Londi och jag och nu minns jag att Marijan beställde en öl till till mig och sig själv och att han försökte klappa Londi men att hon vek undan, fast hon var ju inte alltid så lättklappad som gammal, så det kanske inte var något tecken på något. Men jag vet ju att hon gillade Marijan. Och han henne. Ja.

Och när jag kom hem från Babylon sedan, så låg Londi bredvid pallen i vardagsrummet/tomrummet och kunde inte resa sig. Jag vet att jag försökte få upp henne på benen, men hon kved. Till slut försökte jag dra ut henne på trappavsatsen på en mattorna, men jag fick ge upp och jag tänkte att hon ju hade varit ute och kissat strax innan jag gav mig iväg och att hon kanske skulle känna sig bättre om hon fick vila över natten. Men natten blev orolig, ingen av oss sov mer än ryckvis och ibland låg jag på mattan bredvid henne. Nej, nu orkar jag inte säga mer om det här…

Och idag har jag då slutligen torkat bort de små blodfläckarna på golvet under fönstret i balkongrummet. Jag behöll dem så länge för att jag trodde att jag skulle kunna utläsa något ur dem. Det kunde jag inte. Men svårt var det att fatta beslutet om att torka bort dem. Nu är de borta.

Utan anledning visar jag nu en bild från Kaptol från härom kvällen.

bild-72

Kommentera