Jag rör mig mycket försiktigt i själslivet och jag har nästan helt slutat skriva om vad jag tänker och upplever. Förtvivlan efter Londis död har lagt sig något, tror jag, men jag litar inte helt på det, så jag tassar fram och försöker att inte röra vid något. Ibland slår jag ändå emot: ett ljud, en ulltuss, en lukt i vinden. Nyss tänkte jag: Förra våren men inte denna, du är inte här nu.
Igår var jag på premiären till dokumentärfestivalen Zagreb Dox. I bästa tänkbara sällskap, men det ska jag inte prata om nu. Strax innan vi träffades slog jag en lov runt Trg (ni vet vilket). Under eller framför ryttarstatyn pågick det en demonstration för öppna gränser. Några av demonstranterna var hundar. Jag tittade först en stund på två lurviga gråsvarta. De gav då och då ifrån sig ett ganska diskret ylande i anslutning till en trumvirvel producerad av en av demonstranterna.
Sedan stal en liten ljusgul hund min uppmärksamhet. Jag tror det var en liten tik. Precis som Londi skulle ha gjort vände hon bort ansiktet från kameran varje gång jag försökte fånga hennes kloka uppsyn. Jag kunde inte upptäcka vilken av människorna som var hennes sällskap. Hon stod där till synes helt oavhängig på sin kvadratmeter torg och iakttog förloppet.
