Kategori: Berättelser ur livet

Den här våren har trädens blomningstid för mig varit mycket kortare än vårarna närmast före. Med ens ligger nästan alla de vita och rosa blombladen på marken i små högar som blåser hit och dit eller blandas med stoft och jord. Träden står redan lövgröna och lindarnas kronor tätnar från dag till dag.

Jag anar varför det är så här. Förra våren och vårarna närmast dessförinnan gick Londi och jag ofta och länge och långsamt under lindarna och björkarna i ”parken” eller under plommonträden mot Vukovarska eller under det lilla klarbärsträdet i hörnet mellan Hvarska och Lopudska. Flera gånger varje dag strövade vi där eller där, planlöst och utan att jaga efter vind. Jag levde med blomningens alla stadier och Londi kände lukterna. Jag tror vi hade evigheten. Då såg jag blommorna knoppas, vecklas ut och spännas upp och sedan steg för steg rullas ihop igen för att slutligen fällas ner. Nu lever jag i tiden och hastar förbi och hinner inte se.

Jag letar mig fram i den nya tommare tiden och jag försöker hitta sätt att fläta in den gamla sanna Londi-tiden i detta underliga nya vaga. Nyss stötte jag på en anteckning från oktober 2015. Den handlar om vägen upp till San Luca i Bologna och om Londi. Så här lyder texten:

På bordet framför mig ligger ovanpå en Europakarta ett vackert kort som Alexandra skickat till mig alldeles nyligen. ”Bologna – Santuario della Beata Vergine di San Luca” står det på baksidan förutom Alexandras rader till mig. Jag minns den långa ringlande vägen upp dit från Porta Saragozza, en av Bolognas alla berömda stadsportar – en väg utmed en sakta stigande till synes oändlig ”porticato”, en pelargång med vida utblickar över den omgivande bebyggelsen och landskapet. Är det fem år sedan jag gick där? Jag tror det, för vintern 2011 var vi nog aldrig däruppe.

På golvet i hörnet under ett av balkongrummets fönster ligger Londi och sover eller dåsar. Ja, hon klarade också den här operationen. Nu får vi se hur det går med det som kommer härnäst. Trots allt som tränger sig på att oroa sig för är jag lugn. Londi är lugn och vi vilar i detta. Med eller utan anledning.

För några veckor sedan var jag i Bologna igen och Alex och jag gick den ena dagen upp till San Luca. Jag minns att jag tänkte på att Londi aldrig kom dit upp, men att hon var i Bologna minst två gånger, en het sommardag och sedan år senare några dagar runt jul och nyår. Då vi inte gick upp till San Luca.

Ja, jag måste cirkulera så här. Detta är vägen, kanske inte sanningen just, men det har tveklöst med livet att göra. Mitt liv. Det föll ner i en grop och jag måste nu alltid gräva.

Våren är överallt, längs gatorna, i parkerna och träden. Solen dränker in allt i sitt ljusspel och himlen är evighetsblå, även om värmen just idag vilar på hanen. Det får den. Jag går där jag går och jag ser den strålande prakten sida vid sida med den spröda skönheten, jag ser hundarna leka på ”livada” (ängen, som mera heter än är en äng) och jag viskar ”Londi” inåt djupen i mig själv. Är jag nu skogar och parker, platsen under fönstret i balkongrummet? Har jag nått dit?

Nej, jag måste lägga ett och annat till den där anteckningen som kom till i hast någon gång under förkvällen, dagen innan Londi dog. Den har så många luckor som jag vet något om. Så – här är först texten igen:

Eftermiddagen slog runt och jag visste inte vad. Plötsligt var Londi och jag utanför Simpa i skymningen och Ron kom utstörtande med ett stort ben i munnen. Londi fick för sig att det var till henne och försökte ta det. Ron högg till – så såg det i alla fall ut för mig – och jag fick panik och skrek högt. Ut kom ”Bager” (jag vet inte om jag missförstått namnet) och stirrade först hit och dit. Sedan bjöd han in mig och Londi på gulasch som han just höll på att koka i ett hörn av baren. Jag sa ”nej!” eller skrek. Londi hade ju blivit biten, fast hon såg egentligen inte biten ut och det var hon som drog inåt baren. Jag gav med mig och fick min portion och räckte ner lite bitar åt Londi. Efter en stund hade jag också en öl, Marijan beställde den åt mig. Eftermiddagen blev till kväll, alla hade något att säga om mig eller Londi.

Det som inte står är att jag tappade greppet om Londis koppel just när Ron rusade ut. Om jag inte hade gjort det… Ja, och det var inte bara jag som skrek när Ron högg (eller vad han gjorde), Londi skrek också högt och smärtfyllt. Vad hände egentligen där? Bröts benet redan då? Men hon kunde ju gå efteråt och drog in mot Simpa med rätt stor kraft. Jag minns att jag en kort stund stirrade på marken där det hemska hade hänt. Sedan inne i barens uterum var hon livlig och försökte snappa åt sig köttbitar ur Bagers gryta. Jag kände hela tiden oro, men kunde inte riktigt förstå vad det var, allt verkade liksom bra igen, fast ändå inte. Vi åt gulasch både Londi och jag och nu minns jag att Marijan beställde en öl till till mig och sig själv och att han försökte klappa Londi men att hon vek undan, fast hon var ju inte alltid så lättklappad som gammal, så det kanske inte var något tecken på något. Men jag vet ju att hon gillade Marijan. Och han henne. Ja.

Och när jag kom hem från Babylon sedan, så låg Londi bredvid pallen i vardagsrummet/tomrummet och kunde inte resa sig. Jag vet att jag försökte få upp henne på benen, men hon kved. Till slut försökte jag dra ut henne på trappavsatsen på en mattorna, men jag fick ge upp och jag tänkte att hon ju hade varit ute och kissat strax innan jag gav mig iväg och att hon kanske skulle känna sig bättre om hon fick vila över natten. Men natten blev orolig, ingen av oss sov mer än ryckvis och ibland låg jag på mattan bredvid henne. Nej, nu orkar jag inte säga mer om det här…

Och idag har jag då slutligen torkat bort de små blodfläckarna på golvet under fönstret i balkongrummet. Jag behöll dem så länge för att jag trodde att jag skulle kunna utläsa något ur dem. Det kunde jag inte. Men svårt var det att fatta beslutet om att torka bort dem. Nu är de borta.

Utan anledning visar jag nu en bild från Kaptol från härom kvällen.

Så har jag då äntligen vågat titta på anteckningen jag gjorde kvällen innan Londi lämnade mig för alltid. Den fick ligga i över tre månader, innan jag orkade samla mig för att öppna den, där den låg på datorns skrivbord under rubriken ”Kaos”. Ja, det är bara några slarvigt nedkritslade rader, men ändå på något vis aningsfulla och bärande en hemsk framtid inom sig. Jag läser:

Eftermiddagen slog runt och jag visste inte vad. Plötsligt var Londi och jag utanför Simpa i skymningen och Ron kom utstörtande med ett stort ben i munnen. Londi fick för sig att det var till henne och försökte ta det. Ron högg till – så såg det i alla fall ut för mig – och jag fick panik och skrek högt. Ut kom ”Bager” (jag vet inte om jag missförstått namnet) och stirrade först hit och dit. Sedan bjöd han in mig och Londi på gulasch som han just höll på att koka i ett hörn av baren. Jag sa ”nej!” eller skrek. Londi hade ju blivit biten, fast hon såg egentligen inte biten ut och det var hon som drog inåt baren. Jag gav med mig och fick min portion och räckte ner lite bitar åt Londi. Efter en stund hade jag också en öl, Marijan beställde den åt mig. Eftermiddagen blev till kväll, alla hade något att säga om mig eller Londi.

Ja, ni ser nog inte avgrunden, men jag gör det, för jag vet ju fortsättningen: Vi gick en sväng bakom (eller framför) huset och sedan in. Jag gav Londi mat och sedan åkte jag in till stan till Babylon på Kino Grič. Och några timmar senare kom jag hem och då kunde Londi inte resa sig och där började slutet. Ja, jag måste slå mig igenom den här väggen också. Och jag lägger upp en bild från månader senare för att förvilla mig själv…