Sorgen binder kransar av vatten

Tiden far förbi mig, två gånger har jag varit i Rijeka på den senaste tiden, två gånger har jag gått vid detta blåa hav. En gång med min syster, en gång med en vän.

bild-74

Och där har jag gått in och ut under Stadstornets valv. Solen har skinit på mig i staden. Och jag har gått de första 30 eller 40 av de 561 trappstegen till madonnan i Trsat. Och jag har åkt genom det vackra vilda Gorski Kotar. Kanske har jag till och med varit glad bakom eller framför sorgen.

Så här binder jag kanske inga kransar för Londi. Eller är allt jag gör nu efter hennes död ett slags långdraget kransbindande? Sorgen binder kransar av vatten. Jag kan ju inte lämna henne bakom mig för då försvinner också jag. Hon har ingen grav, hela jorden är hennes grav och ibland känner jag ett slags ro inför detta. Ibland, inte alltid.

2 tankar om “Sorgen binder kransar av vatten

Kommentera