Jag måste nu alltid gräva

Jag letar mig fram i den nya tommare tiden och jag försöker hitta sätt att fläta in den gamla sanna Londi-tiden i detta underliga nya vaga. Nyss stötte jag på en anteckning från oktober 2015. Den handlar om vägen upp till San Luca i Bologna och om Londi. Så här lyder texten:

På bordet framför mig ligger ovanpå en Europakarta ett vackert kort som Alexandra skickat till mig alldeles nyligen. ”Bologna – Santuario della Beata Vergine di San Luca” står det på baksidan förutom Alexandras rader till mig. Jag minns den långa ringlande vägen upp dit från Porta Saragozza, en av Bolognas alla berömda stadsportar – en väg utmed en sakta stigande till synes oändlig ”porticato”, en pelargång med vida utblickar över den omgivande bebyggelsen och landskapet. Är det fem år sedan jag gick där? Jag tror det, för vintern 2011 var vi nog aldrig däruppe.

På golvet i hörnet under ett av balkongrummets fönster ligger Londi och sover eller dåsar. Ja, hon klarade också den här operationen. Nu får vi se hur det går med det som kommer härnäst. Trots allt som tränger sig på att oroa sig för är jag lugn. Londi är lugn och vi vilar i detta. Med eller utan anledning.

För några veckor sedan var jag i Bologna igen och Alex och jag gick den ena dagen upp till San Luca. Jag minns att jag tänkte på att Londi aldrig kom dit upp, men att hon var i Bologna minst två gånger, en het sommardag och sedan år senare några dagar runt jul och nyår. Då vi inte gick upp till San Luca.

Ja, jag måste cirkulera så här. Detta är vägen, kanske inte sanningen just, men det har tveklöst med livet att göra. Mitt liv. Det föll ner i en grop och jag måste nu alltid gräva.

bild-74

2 tankar om “Jag måste nu alltid gräva

  1. Hej – jag tycker om att läsa din poetiska berättelse och din saknad,

Kommentera