Kategori: Berättelser ur livet

Förr – jag menar när Londi levde – tog jag ganska ofta bilder från fönstret här, särskilt under varma sena sommarkvällar. Men nu går det nästan inte längre. Jag måste tvinga mig och ändå vill jag. Nu förstår jag att det har med skam att göra. Skammen består av två delar. Den första är kanske mer begriplig och den handlar om att jag skäms för att jag inte klarade av att ta hand om Londi på ett sådant sätt att hon kunde leva vidare. Den andra delen är kanske lite egendomligare och den består i att jag känner skam över att jag inte längre är hel, att en del av mig, kanske en kroppsdel, ett ben eller en arm, fattas och jag försöker dölja det. Ibland – särskilt i början – när någon frågade mig var Londi var, kände jag en frestelse att svara: Hon är hemma, hon vilar lite för hon är trött.

Och nu när jag ändå, trots motståndet eller barriären, har tagit en bild av utblicken från fönstret, så känner jag den där tunna skammen över att jag är ensam på insidan här, över att Londi inte ligger i hörnet under det öppna fönstret.

(skrivet igår kväll)

Tro inte att jag inte förstår att en och annan av er börjar tycka att nu kan det väl få det räcka. Men jag har ju så lite nytt att berätta. Det finns inget nytt. Utom detta att jag nu oroar mig för vad som kommer att hända när jag hamnar vid antipoden till Londis död. Londi dog kvällen till den mörkaste natten eller efter den kortaste dagen på året. Och nu är det bara tre dagar till den längsta. Detta är inte någon aritmetisk lek, det handlar om ljuset över jorden. Vad kommer att hända vid den motsatta punkten? Eller efteråt när vägen mot mörkret börjar igen? Hur ska jag göra? Vad ska jag söka mig för mål? Och ändå är varat i detta nu så där ”olidligt lätt”, blåa himlar, ljumma nätter…

Och jag ligger i gräset under träden vid Bundek och tittar upp i lövverk och oändligheter. Tanken tappar fäste och ringlar runt i spiraler utan början eller slut. Jag hör röster och ser fåglar segla mellan luftlagren. Och ibland går jag ner till sjön, tittar på de snabba små fiskarna, ”ribice”, som plaskar i ytvattnet innan de går ner mot djupare ställen. Och jag simmar lite utan att vara säker på vad jag gör. En man kastar pinnar och en ganska stor brunsvart hund simmar oförtröttligt ut och in och plockar pinne efter pinne. Och jag förstår lite trögt något om att det kanske är tillåtet för hundar att bada överallt i Bundek numera. Nej, jag tänker inte fråga.

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att på nytt efter flera års uppehåll gå Londis och min morgonrunda från de långa första åren här. När Londi blev gammal blev rundorna kortare och under hennes två sista år gick vi nog aldrig här, det vill säga varvet längs Rapska, Kornatska, den smala gången bredvid genomfartsleden Slavonska, Zmajanska, en snutt på Paška, Brijunska och så Kornatska och Rapska tillbaka. Jag radar upp de här gatunamnen mest för mig själv för att ha ett räcke att hålla i. Det mesta var sig likt, fast jag upptäckte små förändringar här och där, men mest förändrad var jag. Jag gick som inne i ett glasskåp. Men man ser bra genom glas och jag såg att man målat om en husvägg, att kattbalkongen var tom och att katthuset såg städat ut och katterna verkade också bortstädade. Förr bodde det alltså katter där – det vet en del av er – men inga människor och nu bor det nog ingen där. Londi och jag brukade gå väldigt långsamt just där för att jag ville titta på katterna som verkade så både sagoaktiga och självständiga och Londi hittade alltid något att undersöka. Men nu var det tomt på trappan och på gången framför huset. Jag fortsatte på gångvägen nedanför och utmed Slavonska och tittade in i ”den underbara trädgården”. Fikonträden hade vuxit sig högre och mycket annat av växtligheten hade tätnat till en tjock grön mur.

På bilden jag tog tar den kala ljusgråa husväggen onödigt mycket plats, kan man kanske tycka, men den väggen föreställer tomheten och den visar hur stor plats tomheten tar i denna vackra värld. Och jag försöker bli vän med den.

Jag har säkert sagt det tidigare men nu säger jag det igen ändå. Det är ett stort körsbärsår här i år! Och varje gång jag går förbi Londis och mitt klarbärsträd där på hörnan mellan Hvarska och Lopudska, så går jag inte alls förbi utan stannar och plockar och äter. Och sörjer över att Londi inte är med mig där under trädet nosande efter sitt.

Härom dagen när solen inte lyste så där alltför starkt bestämde jag mig för att försöka ta en bild på bärprakten. Jag gick in under och bland grenarna och riktade mobilen snett uppåt och tryckte där man trycker.

Men jag kände mig mitt i detta på ett märkligt sätt iakttagen och när jag vred lite på blicken såg jag en tunn liten gubbe där uppe krypa tätare in mot stammen. Han hade en stor kanske halvfull påse i ena handen. Våra blickar möttes inte, det var för mycket både bär och löv emellan, men nu när jag undersöker bilden ser jag en skymt av hans ljusa skjorta nere i vänstra hörnet. Dt är obegripligt hur stort ett sådant här ganska litet träd är, när man väl förirrat sig in bland grenar och kvistar.

Natten är ljum och tjock av dofter. Nyss satt jag med Vesna i Coolturas nya uterum och drack pivana och vände och vred på Balkans historia och nu – ”jag har en kniv här för kroater” eller ”du är inte tillräckligt patriotisk för att leva här i Kroatien”. Vi grävde i oss själva och lyckan och sorgen och kände den mörka himlen röra vid oss. Armin vattnade några små torra plantor bredvid oss och såg märkligt blond ut i mörkret. Jag fotograferade den högsta blomkrukan och vi skrattade åt hur lyckad bilden blev.

På hemvägen längs Rapska mötte jag den tjocka gamla mopsen och hans matte. Jag stannade upp och något tvang mig att berätta för henne om Londis död. Det är en väg jag måste gå. Vi stod där under natthimlen, lite halvt svettiga, och talade om döden och jag kliade mopsen och han flåsade tungt men hans päls var så len, så len. Till sist log hans matte och jag lite flyktigt mot varandra utan att riktigt se, för det finns ingen gatlykta just där och så sa vi ”laku noć” och jag gick längs ”parken” under lindarna, förbi Simpa och hem.