Jag har säkert sagt det tidigare men nu säger jag det igen ändå. Det är ett stort körsbärsår här i år! Och varje gång jag går förbi Londis och mitt klarbärsträd där på hörnan mellan Hvarska och Lopudska, så går jag inte alls förbi utan stannar och plockar och äter. Och sörjer över att Londi inte är med mig där under trädet nosande efter sitt.
Härom dagen när solen inte lyste så där alltför starkt bestämde jag mig för att försöka ta en bild på bärprakten. Jag gick in under och bland grenarna och riktade mobilen snett uppåt och tryckte där man trycker.
Men jag kände mig mitt i detta på ett märkligt sätt iakttagen och när jag vred lite på blicken såg jag en tunn liten gubbe där uppe krypa tätare in mot stammen. Han hade en stor kanske halvfull påse i ena handen. Våra blickar möttes inte, det var för mycket både bär och löv emellan, men nu när jag undersöker bilden ser jag en skymt av hans ljusa skjorta nere i vänstra hörnet. Dt är obegripligt hur stort ett sådant här ganska litet träd är, när man väl förirrat sig in bland grenar och kvistar.
Vad jag längtar inte bara till de ljumna kvällarna och de ljuvliga dofterna trolska mörka stämning…
Utan till min mormors ljuvliga ”spottepannkaka” – namnet kan tolkas fel, men den är underbar
i smaken.
3 – 6 dl ju mer klarbär desto underbarare, fördelas i en oljad långpanna.
sedan gör man 1½ sats med pannkakssmet och fyller i långpannan.
och gräddar på traditionellt sätt.
När man så skall äta måste man ha en skål att spotta kärnorna i,
därav kommer namnet på rätten…
Spottepannkakan.
Låter fint, ja, klarbär är minsann något särskilt.