Igår eftermiddag bestämde jag mig för att på nytt efter flera års uppehåll gå Londis och min morgonrunda från de långa första åren här. När Londi blev gammal blev rundorna kortare och under hennes två sista år gick vi nog aldrig här, det vill säga varvet längs Rapska, Kornatska, den smala gången bredvid genomfartsleden Slavonska, Zmajanska, en snutt på Paška, Brijunska och så Kornatska och Rapska tillbaka. Jag radar upp de här gatunamnen mest för mig själv för att ha ett räcke att hålla i. Det mesta var sig likt, fast jag upptäckte små förändringar här och där, men mest förändrad var jag. Jag gick som inne i ett glasskåp. Men man ser bra genom glas och jag såg att man målat om en husvägg, att kattbalkongen var tom och att katthuset såg städat ut och katterna verkade också bortstädade. Förr bodde det alltså katter där – det vet en del av er – men inga människor och nu bor det nog ingen där. Londi och jag brukade gå väldigt långsamt just där för att jag ville titta på katterna som verkade så både sagoaktiga och självständiga och Londi hittade alltid något att undersöka. Men nu var det tomt på trappan och på gången framför huset. Jag fortsatte på gångvägen nedanför och utmed Slavonska och tittade in i ”den underbara trädgården”. Fikonträden hade vuxit sig högre och mycket annat av växtligheten hade tätnat till en tjock grön mur.
På bilden jag tog tar den kala ljusgråa husväggen onödigt mycket plats, kan man kanske tycka, men den väggen föreställer tomheten och den visar hur stor plats tomheten tar i denna vackra värld. Och jag försöker bli vän med den.