Natten är ljum och tjock av dofter. Nyss satt jag med Vesna i Coolturas nya uterum och drack pivana och vände och vred på Balkans historia och nu – ”jag har en kniv här för kroater” eller ”du är inte tillräckligt patriotisk för att leva här i Kroatien”. Vi grävde i oss själva och lyckan och sorgen och kände den mörka himlen röra vid oss. Armin vattnade några små torra plantor bredvid oss och såg märkligt blond ut i mörkret. Jag fotograferade den högsta blomkrukan och vi skrattade åt hur lyckad bilden blev.
På hemvägen längs Rapska mötte jag den tjocka gamla mopsen och hans matte. Jag stannade upp och något tvang mig att berätta för henne om Londis död. Det är en väg jag måste gå. Vi stod där under natthimlen, lite halvt svettiga, och talade om döden och jag kliade mopsen och han flåsade tungt men hans päls var så len, så len. Till sist log hans matte och jag lite flyktigt mot varandra utan att riktigt se, för det finns ingen gatlykta just där och så sa vi ”laku noć” och jag gick längs ”parken” under lindarna, förbi Simpa och hem.