Det är en varm kväll och jag sitter vid det öppna fönstret i balkongrummet. Jag lägger märke till att lindarna inte längre doftar så svindlande som ännu för några dagar sedan. Och jag tänker att jag redan kommit förbi höjdpunkten i den första lindmånaden efter Londis död. Och jag vet inte vad jag ska göra med det och jag förstår inte varför Londi inte ligger här under det öppna fönstret. Jag slår på nytt huvudet mot den där väggen som är gränsen mellan liv och död och som skiljer mig från henne. I inbillningen hörde jag nyss hennes klor rassla lite mot den alltför höga tröskeln till balkongrummet. Jag hör i höre. Och ändå har dagen varit ljus och glad. Jag har varit högt uppe ovanför Mihaljevac och ätit lunch på ”Fešta” med en av mina allra bästa vänner och hennes lille son. Glada stunder under parasollerna. Samförstånd och skratt och lite babyprotester. Men en baby har ju alltid rätt. Och på vägen ner mot Mihaljevac efteråt tänkte jag på hur grön världen är här nu.
Och att grönt är en märklig sorgfärg. Den talar genom lyckan om förlusten av lyckan.