Kategori: Berättelser ur livet

Jag väljer – åtminstone först – en bild från en av de soliga dagarna, fastän jag egentligen numera tycker bättre om ett mulet Varberg, i alla fall på sommaren, när turismen slår till med brutal kraft och Strandpromenaden och området vid Societetsparken och hamnen är fulla med nöjesmaskiner, högtalarljud och plasttält och trängsel. Visst är det sant att maskinerna står där också under mulna dagar, men de blir liksom mindre grälla då och oväsendet tonas ner. Och visst är det också sant att man – åtminstone delvis – kan titta bort eller söka sig till ensligare platser även under en solskensdag.

Men jag tycker ändå att också turistorter kan ha lite stil. Eller – för att säga det på ett bättre sätt – att de kan låta bli att skrämma bort den naturliga skönheten.

Jag lever i ett sidospår och nyss läste jag Hanna Kralls Hjärterkung och skrev en recension. Här är några rader ur den:

Som Maria Pawlicka inleder hon en kamp för att rädda eller gömma undan dem hon kan. Hon ber en inte ovänligt sinnad präst om hjälp att finna två lägenheter:

”En för dem som inte kan visas upp på gatan… med olämpligt utseende och jiddischaccent… den andra för dem med ett godtagbart utseende och med oklanderlig polska.”

Men prästen dör innan han kan göra något för henne. Och det glesnar i leden, den ena efter den andra försvinner i boskapsvagnar mot lägren eller också tar de en genväg med cyankalium.

Och jag läser långsamt vidare i Das Buch vom Tee av Kakuzo Okaura och lär mig hela tiden nya saker om världen, fastän det inte är första gången jag läser boken. Jag vill nu bjuda er på två korta citat. Det första handlar om dagens (det betyder det tidiga 1900-talets) kines och hans förhållande till teet, sedan ”hans folks långa olycka tagit ifrån honom längtan efter att finna livets mening”:

Er ist modern, das heißt alt und entzaubert geworden. Er hat jenen hohen Glauben an Illusionen verloren, der die ewige Jugend und die Kraft der Dichter und Weisen ausmacht.

(Han har blivit modern, det vill säga gammal och berövad mystiken. Han har förlorat den höga tron på illusioner, som är den eviga ungdomens väsen och diktarnas och de vises kraft.)

I samma kapitel, ”Die Schulen des Tees”, kommer Okakura in på den japanska teceremonin, som är ”die höchste Vollendung des Tee-Ideals”. Här måste han naturligtvis också tala om terummet:

Der Teeraum war eine Oase in der trostlosen Wüste des Daseins, wo müde Wanderer sich treffen konnten, um sich gemeinsam am Quell des Kunstgenusses zu laben. Die Zeremonie war ein improvisiertes Drama, dessen Handlung sich um den Tee, die Blumen und die Malerei wob. Keine Farbe, die den Ton des Raumes störte, kein Klang, der den Rhythmus der Dinge beeinträchtigte, keine Bewegung, die sich in die Harmonie eindrängte, nicht ein Wort, das die Einheit der Umgebung brach: alle Bewegungen einfach und natürlich – das waren die Ziele der Teezeremonie.

(Terummet var en oas i tillvarons tröstlösa öken, där trötta vandrare kunde träffas för att i gemenskap låta sig vederkvickas vid konstnjutningens källa. Ceremonin var ett improviserat drama, vars handling vävdes kring teet, blommorna och måleriet. Ingen färg som störde rummets ton, ingen klang som inkräktade på tingens rytm, ingen rörelse som trängde sig in i harmonin, inte ett ord som bröt mot omgivningens enhet: alla rörelser enkla och naturliga – det var teceremonins mål.)

”Sista kvällen med gänget” kanske man kan kalla det. Nyss satt Vesna, Đurđica och jag på Simpa och drack våra avskedsdrinkar inför sommaren, som gång på gång börjar. Hajdi släpade grenar genom ”parken” och Ivan bar skrattande ut nytt. Vi svettades och berättade underliga historier i mörkret. Detta är verklig sommar – pravo ljeto. Det känns lite märkligt att åka härifrån nu, men i augusti är jag tillbaka. Det känns underligt att det inte finns någon Londi att lämna i Tomas händer, att det inte finns någon Londi att komma tillbaka till. Men natten är mörk och varm och jag har minnena.

Och Ivan skojade bort notan. Vad betalade jag egentligen? Nästan inget. Hur är denna värld möjlig? Varm ligger natten över husen och marken. Det är här jag bor. Det är hit jag vill återvända.

Värmen här gör att nätterna blir till den mest levande tiden. Vi har många grader men jag ska inte räkna dem nu och för övrigt trivs jag med det här vegetativa tillståndet och jag är verkligen en växt på dagen, en rätt så fuktig växt. Men på senkvällarna och nätterna växer sig i stället berättelserna stora. Härom kvällen – vet inte vilken, den har sjunkit in bakom eller under andra kvällar – var jag i Trešnjevka. Ni vet, det där lite slitna körsbärskvarteret.

Gabriella och jag gick till vår rätt nyfunna stambar och satte oss vid ett bord i halvmörkret och beställde in gemišt med hög vattenhalt. Och så rullade samtalet igång. Resor och platser – förgångna och framtida – gled som filmer framför oss, mellan oss. I augusti är det Budapest – framtid då, fastän det ungerska språket ju har så svårt att skapa framtid. Ja, och så blev språket något vi möjligen lite lojt ville undersöka. Jag sa något om det svenska verbet ”begripa” och om att ord som har med det här ganska abstrakta begreppet(!) ”förståelse” att göra ofta har sin början i något väldigt handfast – som ”gripa”. Eller ”comprendere” på italienska som innehåller ”prendere” som ju betyder ”ta”. Då sa Gabriella att det ungerska verbet ”felfog” som i någon mening betyder ”förstå” innehåller elementet ”fog” som betyder ”hålla”. Vi kom fram till att handen är viktig för tanken. Och timmarna gick och jag for hem med taxi vid två-tiden eller senare och taxichauffören pratade om ”vruće” – hett…

Och en annan av dessa kvällar var jag med Vesna på det här speciella tehuset vid Ilica som är inrymt i det som en gång var en berömd skulptris’ ateljé och som nu används som en plats för fattiga eller landsflyktiga konstnärer. Kvällen var en poesikväll med dikter om natten, nocturner, av kroatiska poeter. Dikterna lästes på kroatiska och sedan i sina franska och engelska översättningar. Poeterna var – jag läser dem i ordning ur mitt lilla häfte – Vladimir Vidrić, Antun Gustav Matoš, Miroslav Krleža och Drago Štambuk. Den sista diktens titel Noćni kamen (av Štambuk) betyder ”Nattsten” eller ”Nattlig sten” – kanske ger den en föreställning om kvällen eller natten. Till detta drack vi utvalda teer i tunnhudade mycket små porslinskoppar. Det första var silvervitt och mycket runt i smaken, som att ha en manet i munnen – på ett sätt man kan önska. Det andra var av blekguld, det tredje av gulguld, det fjärde av rött guld. Och allting serverades av en kinesisk landskapsmålare. Och det blev natt och jag tänkte på andra nattdikter, på Eichendorffs Mondnacht, på den där dikten av Stagnelius som slutar eller nästa slutar med Natten är dagens moder… Den unge fransmannen som ledde det hela – utom tehandhavandet – ville att vi skulle förbinda nattdikterna med identitet. Vi gjorde det och samtalade länge och fick veta saker som verkade både nya och urgamla…

Och nu strömmar nattluften in i balkongrummet varm, mjuk och formbar som det silvervita teet. Och jag försöker förstå att Londi inte ligger här under fönstret.

°°

PS Under den senaste veckan har jag placerat två nya texter på studentsajten MojUppsats Båda handlar om kursen Kulturk(r)amp för den här vårterminen:

Kursen Kulturk(r)amp – dess mål centrala frågor och iakttagelser

Upp, humanister uti alla stater!

Jordklotet snurrar nu snabbt under mina fötter. Balansen håller jag genom hastigheten, så kan det vara, det vet ni. Nyss – kanske i förrgår eller lite tidigare – var jag i Slovenien, detta vackra alltid lika friskt nyfödda land – lepa Slovenija. Jag var i Ljubljana hos Igor i hans mirakulösa kråkslott eller drömvärld och sedan med Iva en dag på slottet, i staden längs floden eller floderna ända ut till Spica. Och sedan mitt inne igen.

Och så kom ”bergsdagen” då Igor och jag for iväg norr om staden till ”sovmusens slott” – Polhova gradec och byn Setnica därovanför och sedan – strax innan stormen tog hela Slovenien och flera andra länder – klängde vi oss upp en bit mot Grmada, först i grönskande idyll, sedan kargare.

Jag i högklackat och kjol, just det rätta för en bergstur. Vägen ner blev ett fall och så påklätt genomvåt har jag inte varit på länge. Men allt slutade lyckligt och tempot sjönk till något fridfullt.

Och någon dag senare – farväl Slovenien. Järnvägen följer som alltid Sava och jag tar den där bilden på dungen i kröken som jag tagit så många gånger under mina resor med Londi. Nu är träden högre.

Fram kom jag i kvällningen. Hastigt slängde jag ifrån mig packningen på soffan och så tog jag spårvagnen till Trešnjevka och där väntade Gabriella på mig i den lummiga baren vid Nova cesta.

Vi pratade om Makedonien, där hon varit, och om Slovenien som jag ju kom ifrån, och om vårt stundande möte i Budapest. Sedan blev det natt och morgon och allt möjligt annat och där stod Toma och han lurade iväg mig till Hrelić i stigande hetta.

Vi köpte cykeldelar och pratade om tillvarons innersta mysterier och så plötsligt befann vi oss vid Bundek utan badkläder, men badade gjorde vi ändå.

Och nu är det nog kvällen efter – inga bilder till det – och Vesna och jag var nyss uppe i den där baren vid Kamenita vrata och hörde hennes dotter Breza sjunga. Och när vi sedan kom ner till Trg kralja Tomislava så hörde vi också Goran Bregovićs röst från podiet. Ja, vad säger ni nu? Och imorgon – Italien.

Ikväll strax efter sex kommer det att vara exakt ett halvår sedan Londi dog. Och också idag är det en torsdag. Jag hade tänkt visa en bild som jag undanhållit både mig och er, den sista bilden jag tog, bilden jag tog efter det fruktansvärda beslutet (alternativet var att vänta i fyra eller fem dagar på en operation med dålig prognos och hon kunde inte gå och inte kissa och jag kunde inte bära henne upp och ner i huset), när allt hopp var ute. Men jag väljer att inte visa den för det går ju inte att visa en sådan bild. Den enda som någonsin ska få se den är jag, men inte nu och kanske aldrig.

Igår kväll var jag i Borovje och tog en öl med Draženka på Sofra. Det var första gången efter Londis död som jag var i Borovje, men det var också första gången på åratal sedan jag sist var där med Londi. Borovje är alltså en stadsdel eller ett kvarter ungefär en halvtimme härifrån och under de sista åren orkade hon inte gå så långt, men dessförinnan var vi där ofta, ofta och gick i parken vid moskén med Buba och Draženka. Jag kände igen lukterna i vissa gathörn, det mörka varma sommarljuset, gatorna, de slitna husen, myggen i buskarna i närheten av ”bunar”, brunnen – här har faktiskt ingenting förändrats sedan den andra tiden.

Och Draženka och jag mindes den där kvällen med Rudolf för så där sex år sedan. Rudolf och Londi och jag satt på Sofra och väntade på Draženka och Buba. Det var mörkt men Rudolf kände ändå igen Buba, när han kilade över gatan som en liten gråsvart skugga och Draženka blev mycket rörd när hon fick veta detta. Och det är ett minne som förbinder oss och som i nutiden på något vis ger en vacker ram åt våra hundsorger.

Jag vill nu ändå visa en bild på Londi, men inte en från smärtans tid, utan en helt annan från hennes ungdom, en bild Alexandra tog en gång i köket på Fuxgatan med en riktig kamera. Och Londi sitter där på sin stol i hörnet. Hon sitter så riktigt som någon någonsin kunnat sitta.