Tempo

Jordklotet snurrar nu snabbt under mina fötter. Balansen håller jag genom hastigheten, så kan det vara, det vet ni. Nyss – kanske i förrgår eller lite tidigare – var jag i Slovenien, detta vackra alltid lika friskt nyfödda land – lepa Slovenija. Jag var i Ljubljana hos Igor i hans mirakulösa kråkslott eller drömvärld och sedan med Iva en dag på slottet, i staden längs floden eller floderna ända ut till Spica. Och sedan mitt inne igen.

Och så kom ”bergsdagen” då Igor och jag for iväg norr om staden till ”sovmusens slott” – Polhova gradec och byn Setnica därovanför och sedan – strax innan stormen tog hela Slovenien och flera andra länder – klängde vi oss upp en bit mot Grmada, först i grönskande idyll, sedan kargare.

Jag i högklackat och kjol, just det rätta för en bergstur. Vägen ner blev ett fall och så påklätt genomvåt har jag inte varit på länge. Men allt slutade lyckligt och tempot sjönk till något fridfullt.

Och någon dag senare – farväl Slovenien. Järnvägen följer som alltid Sava och jag tar den där bilden på dungen i kröken som jag tagit så många gånger under mina resor med Londi. Nu är träden högre.

Fram kom jag i kvällningen. Hastigt slängde jag ifrån mig packningen på soffan och så tog jag spårvagnen till Trešnjevka och där väntade Gabriella på mig i den lummiga baren vid Nova cesta.

Vi pratade om Makedonien, där hon varit, och om Slovenien som jag ju kom ifrån, och om vårt stundande möte i Budapest. Sedan blev det natt och morgon och allt möjligt annat och där stod Toma och han lurade iväg mig till Hrelić i stigande hetta.

Vi köpte cykeldelar och pratade om tillvarons innersta mysterier och så plötsligt befann vi oss vid Bundek utan badkläder, men badade gjorde vi ändå.

Och nu är det nog kvällen efter – inga bilder till det – och Vesna och jag var nyss uppe i den där baren vid Kamenita vrata och hörde hennes dotter Breza sjunga. Och när vi sedan kom ner till Trg kralja Tomislava så hörde vi också Goran Bregovićs röst från podiet. Ja, vad säger ni nu? Och imorgon – Italien.