Ikväll strax efter sex kommer det att vara exakt ett halvår sedan Londi dog. Och också idag är det en torsdag. Jag hade tänkt visa en bild som jag undanhållit både mig och er, den sista bilden jag tog, bilden jag tog efter det fruktansvärda beslutet (alternativet var att vänta i fyra eller fem dagar på en operation med dålig prognos och hon kunde inte gå och inte kissa och jag kunde inte bära henne upp och ner i huset), när allt hopp var ute. Men jag väljer att inte visa den för det går ju inte att visa en sådan bild. Den enda som någonsin ska få se den är jag, men inte nu och kanske aldrig.
Igår kväll var jag i Borovje och tog en öl med Draženka på Sofra. Det var första gången efter Londis död som jag var i Borovje, men det var också första gången på åratal sedan jag sist var där med Londi. Borovje är alltså en stadsdel eller ett kvarter ungefär en halvtimme härifrån och under de sista åren orkade hon inte gå så långt, men dessförinnan var vi där ofta, ofta och gick i parken vid moskén med Buba och Draženka. Jag kände igen lukterna i vissa gathörn, det mörka varma sommarljuset, gatorna, de slitna husen, myggen i buskarna i närheten av ”bunar”, brunnen – här har faktiskt ingenting förändrats sedan den andra tiden.
Och Draženka och jag mindes den där kvällen med Rudolf för så där sex år sedan. Rudolf och Londi och jag satt på Sofra och väntade på Draženka och Buba. Det var mörkt men Rudolf kände ändå igen Buba, när han kilade över gatan som en liten gråsvart skugga och Draženka blev mycket rörd när hon fick veta detta. Och det är ett minne som förbinder oss och som i nutiden på något vis ger en vacker ram åt våra hundsorger.
Jag vill nu ändå visa en bild på Londi, men inte en från smärtans tid, utan en helt annan från hennes ungdom, en bild Alexandra tog en gång i köket på Fuxgatan med en riktig kamera. Och Londi sitter där på sin stol i hörnet. Hon sitter så riktigt som någon någonsin kunnat sitta.
