Varmt här nu. Imorse föll en störtskur av ljummet vatten och när jag en kort stund efter denna varmdusch gick längs Rapska med mina grönsaker från Marijan i en kasse ångade det från den hastigt upptorkande gatan.
En äldre dam jag mötte suckade något om ”vruće” och jag nickade svettigt till svar. Nu har den där tiden inträtt, då Zagreb upphör att vara centraleuropeiskt livligt och fullt av kulturella evenemang. Vi går in i den mumlande heta och stillastående Balkanfasen. Nu kommer inget att hända här på flera månader och snart flyr turisterna staden och reser till kusterna och de flikiga havsvikarna, ja, ”razvedena obala”, ni vet. Om någon nu till äventyrs skulle känna sig lite förorättad över mina ord om Balkan och stillastående, så måste jag svara henne eller honom att nej, du har inte förstått min djupa kärlek till just detta. Läs inte mer, bevara din själsfrid, låt mig inte störa dig.
Någon gång under förmiddagen åkte jag till ”Fakulteten” och hämtade en bunt tentor att tillbringa dagen med. Jag gick på den nylagda gången som nu löper genom det gröna bort mot Miramarska eller gatan dessförinnan.
Jag torkar svetten ur pannan och kryssar bland skräpet som vällt ur tunnorna och så korsar jag Miramarska. Ja, den andra gatan hette något annat som jag inte ids ta reda på.
Som vanligt sedan ett halvår genomfars jag av en smärtsam inre gungning när jag går förbi den lilla kvarblivna bygatan som jag senast fotograferade dagen innan Londi bröt benet, två dagar innan hon dog. Den platsen är en minnesplats som jag inte vet hur jag ska vårda. Himlen trycker hårt på mig när jag går här – varje gång.
Jag kommer till spårvagnshållplatsen där det bara finns smala strimmor av skugga att uppsöka. Bredvid mig eller oss, för jag är ju inte ensam på den där asfaltremsan, är det på båda sidorna fullt med stillastående tomma taxibilar. En taxistrejk pågår, men jag behöver ingen taxi, så jag kommer inte att ta reda på några detaljer om detta…
