Kategori: Berättelser ur livet

Precis som förra sommaren och sommaren innan dess och somrar längre bakåt i tiden åker jag till Bundek då och då när jag kan. Jag tar spårvagnen över bron och stiger av vid Most mladosti och går sedan ett stycke längs den smala vita vägen på nasip. Jag mer anar än ser floden och jag spanar utan framgång efter hägrarna. Har de flyttat? Jag ser på hundar med sina hussar och mattar och jag föreställer mig Londi komma springande i det höga gräset bland popplarna. Tiden går och har gått och jag provar om och om igen sorgmanteln. Passar den? Kommer jag att kunna leva i den?

Jag når min korvsjö och låter blicken glida omkring över dess yta. Ja, och därborta någonstans är svanarna. Och jag minns hur jag förra sommaren satt här vid sjön, låg på stenstranden och ibland simmade hit och dit. Alltid visste jag att Londi väntade på mig där hemma och min tideräkning var inställd efter hennes väntan. Och jag var inte borta för länge och sedan kom jag hem och vi återsågs i den där speciella glädjen som bara vi kände till. Det är den som nu är sorgen som bara jag känner till. Min sorg efter Londi.

Kanske är det för att det är mulet idag, kanske är det för att klarbärsträdet på hörnan Hvarska-Lopudska bär ovanligt många bär i år på åtkomlig höjd, så att jag oftare blir stående där på vår gamla plats under trädet. I alla fall är det så att det här är en svårare dag igen, en dag av stor saknad. Jag måste akta mig för att inte slå emot tomhetens skarpa kanter. Jag ser hundar och jag vet att ingen av dem är Londi. Men jag kan inte förstå det. Vore det bättre att alltid vara på resa? Kanske. Fast det kan jag ju inte och dessutom minns jag hur saknaden plötsligt sög tag i mig den där eftermiddagen när Gabriella och jag var uppe på den stora fästningen ovanför Donau. Det var när jag tittade ner i den gamla stadsdelen Petrovaradin. Gabriella och jag satte aldrig våra fötter där eller jo, det gjorde vi ju, men bara nätt och jämt, när vi väntade på bussen som skulle ta oss tillbaka över bron.

Uppifrån såg de spetsiga gamla husryggarna så hemlighetsfullt lockande ut och jag försökte tänka mig gränderna emellan dem och hur jag en gång gått där med Londi, fastän det inte alls är sant. Jag kände att det hade varit eller hade kunnat vara en plats för oss och jag föreställde mig gathörnen och någon liten bar, där vi kunde sitta och dricka kaffe och vatten och se på människorna och lukta på marken. Jag är rädd att jag håller på att glömma det här viktiga med att lukta på marken.

Varma dagar nu och värmen börjar lirka sig in i nätterna också. Vi lever i lindblommens berusande tid – lipanj. Den tunga söta doften förvirrar och berusar mig och lägger samtidigt ut den där minnenas snubbeltråd över min väg. Var är du Londi? Det var ju vi som gick under lindarna genom juni varje år i det gröna dofttunga ljusmörkret. Höga blåa himlar över grönheten eller mörka söta nätter.

Jag vet ingenting. Idag gick jag längs nasip i hettan. Jag skulle till Bundek, min korvsjö eller Savakrök. Länge var jag ganska ensam på grusvägen där, men så fick jag syn på ett par vid vägen nedanför mig – en man och hans lilla hund, en ljusbrun lite valpig cockerspaniel. Hunden låg i skuggan under ett stort träd, kanske en poppel, och rullade sig då och då förnöjt i gräset. Mannen stod stilla i solen och väntade tills hunden fått nog av sitt nöje. Och så började de gå. Efter kanske tio meter kom de till en ny trädskugga och den valpiga lilla ljusbruna bromsade in och började rulla sig i grässvalkan. Och mannen stod stilla på nytt. Ja, så fortsatte det och jag följde dem och gick ungefär i takt med dem uppe på min väg. Och jag tänkte på hur jag förr på den goda tiden brukade gå med Londi mellan sol och skugga.

Vojvodina tog mig långt bort och vred mig också lite ur minnenas grepp. Londi och jag var aldrig där och jag reste inte heller dit på egen hand under Londis tid, så den här resan hade på något vis också kunnat vara placerad före Londi. Det fanns inga minnen av oss att besöka och sörja över där. Men nu är jag tillbaka här i Sigečica i våra gamla kvarter och jag känner så väldigt tydligt att det här är den första sommaren utan Londi. Luften är tung av lindblommens sötma och jag minns hur Londi och jag gick under lindarna här i blomningstid år efter år och hon dör ifrån mig igen i den varma sommarnatten.

Nyss satt jag med Vesna i den smala passagen vid husväggen i Gorans bar. Det var också Londis och min bar, fast vi brukade sitta där om förmiddagarna om våren. Vesna och jag pratade om allt och om våra hundar, om livet med dem, om sorgen och glädjen. Om Londi och Gugi och Lola. Nu är det bara Lola kvar och hon är så gammal, så gammal. Lindblommens doft bedövade oss och kvällen låg varm över taken. Och runt om vandrade sorgen och glädjen och minnena…

Bland min barndoms drömbilder finns både den obegripliga eller snarare obegripligt suggestiva med den lille pojken som från en stor mossbelupen sten kissar i en hög båge ner i en solbelyst skogstjärn vid midsommartid och den dunkelt hotfulla med ett rostigt badkar i en dyster kallfuktig källare. Kanske har mitt liv ofta varit en rörelse fram och tillbaka mellan dessa båda. Detta är lockelsen och detta är hotet, kanske jag kunnat tänka. Men nu lever jag i en ny och ommöblerad värld vars främsta kännetecken är bristen eller frånvaron. Och ändå vill jag försöka vara lite djärv, så för första gången efter Londis död har jag lyckats övervinna mig till att ta en bild ut genom fönstret.

Ja, ni förstår nog inte modet det krävde. Jag ska därför försöka att förklara. Förr när jag tog bilder ut genom fönstret mot ”parken” här vid Hvarska 10 var vi alltid två innanför fönstret. Londi brukade ligga i hörnet under det öppna fönstret och för mig brukade det kännas som om jag tittade ut för oss båda, som om jag tog bilden ifrån vårt liv här inne. Men nu har jag alltså tagit en bild från tiden efter. Och på den ser man förresten att man huggit ner den lilla magnolian som först alltid blommade för sent och sedan inte alls.