Varma dagar nu och värmen börjar lirka sig in i nätterna också. Vi lever i lindblommens berusande tid – lipanj. Den tunga söta doften förvirrar och berusar mig och lägger samtidigt ut den där minnenas snubbeltråd över min väg. Var är du Londi? Det var ju vi som gick under lindarna genom juni varje år i det gröna dofttunga ljusmörkret. Höga blåa himlar över grönheten eller mörka söta nätter.
Jag vet ingenting. Idag gick jag längs nasip i hettan. Jag skulle till Bundek, min korvsjö eller Savakrök. Länge var jag ganska ensam på grusvägen där, men så fick jag syn på ett par vid vägen nedanför mig – en man och hans lilla hund, en ljusbrun lite valpig cockerspaniel. Hunden låg i skuggan under ett stort träd, kanske en poppel, och rullade sig då och då förnöjt i gräset. Mannen stod stilla i solen och väntade tills hunden fått nog av sitt nöje. Och så började de gå. Efter kanske tio meter kom de till en ny trädskugga och den valpiga lilla ljusbruna bromsade in och började rulla sig i grässvalkan. Och mannen stod stilla på nytt. Ja, så fortsatte det och jag följde dem och gick ungefär i takt med dem uppe på min väg. Och jag tänkte på hur jag förr på den goda tiden brukade gå med Londi mellan sol och skugga.
