Kategori: Berättelser ur livet

Det var mörkt och märkligt varmt och vinden for ryckvis genom allén. Löv virvlade ner och det susade i trädkronorna. Iva och jag hade bestämt att vi skulle ses just där Rapska mynnar ut i Držićeva. Jag nådde mötesplatsen men såg ingen Iva så jag gick några steg mot den stora bullrande korsningen mellan Vukovarska och Držićeva. Det var ju från det hållet hon skulle komma. Strax efteråt fick jag syn på en nunna som – i svart dräkt och med vit bård på doket – kom ut från kyrkan. Vi möttes och kort därpå kastade jag en blick bakåt över axeln efter henne och såg hur vinden tog tag i hennes svarta kjolar. Tyget fladdrade och jag tänkte något vilset om en berättelse om en nunna i vindens våld i en allé utan slut. Jag stannade till lite obeslutsam men så vände jag och gick tillbaka till Rapska och svängde in på gatan. Iva skickade ungefär samtidigt ett meddelande om att hon var utanför skolan i början av gatan. När hon kom emot mig berättade hon först av allt om nunnan i allén, om hur vinden tagit tag i hennes svarta dräkt och hur de hade mötts och hur nunnan kanske blivit skrämd och vänt om. Jag berättade en liknande historia för Iva och vi blev båda lite skakade och vi förstod inte hur vi hade kunnat vara osynliga för varandra medan vi båda var där och såg nunnan i vinden.

Nej, detta är ingen spökhistoria, allt är sant och just så obegripligt som livet självt. Och jag tror att den här nattliga tågfönsterbilden från en begravningsplats någonstans vid Travnik i Bosnien kan passa lika bra som bilden på nunnan i allén som jag inte tog.

Jag berättar lite om igår eftermiddag, då ingenting särskilt hände. Jag satt på en bänk vid lekplatsen nära det gröna bakom ”Patriotens hus”, där jag förr var så ofta med Londi. Med mig hade jag Lutan och ärren av Danilo Kiš. Luften var varm, solen sken nästan het och himlen var mycket hög och blå, högblå.

Just när jag slagit upp den rätta sidan i min bok kommer en gammal kvinna med kryckor fram till min bänk och frågar om platsen bredvid mig är ledig. Jag svarar att den är det och hon sätter sig lite omständligt efter att först lite valhänt ha gillrat upp kryckorna mot bänkens ryggstöd. Och så sitter vi där, var och en i sin värld. Jag stiger in i berättelsen ”Maratonlöparen” och blir snart tagen av den hastighet som den kanske alltför snabbe maratonlöparen håller. Vassklädda fält susar förbi med ett knastrande ljud, uppförsbackar övervinns som om de lutat nedför, dimmor löses upp och gör stegen snabbare. Så fastnar min blick på ett ställe som ser ut så här. Ja, det är inneslutet i en parentes:

(Han tänker på de andra som nu flåsande klättrar upp i den sista backen i hjärtat av skogen och får syn på hans fotspår i leran.)

Jag ser med ens att fotspåret blivit till ett sådant där fossilt avtryck i berggrunden, likt märket efter en trilobit kanske. Så långt före de andra har maratonlöparen alltså förirrat sig i den här berättelsen, tänker jag förskräckt och kastar en blick på kvinnan bredvid mig för att se om det kan vara sant. Hennes halvslutna ögon avslöjar emellertid ingenting.

På bilden här ser ni min son Rudolf stående vid ett gathörn någonstans i en utkant av Kapstaden för kanske en månad sedan. Han bor alltså i Sydafrika och jag har inte träffat honom på över fem år. Detta av en rad orsaker som jag inte tänker räkna upp.

I alla fall saknar jag honom mycket, även om vi då och då ses på skype eller skriver saker till varandra. Men nu i vinter ska jag ge mig ut på den där långa resan ner över jordklotet. Jag får lite svindel när jag tänker på det, av mer än ett skäl. För att inte göra några fel eller exponera mig för alltför stor oro har jag tagit hjälp av Khalifa, en senegalesisk vän här i Zagreb som just har startat en resebyrå, så nu är resan bokad utan att jag gång på gång frestas att betvivla det. Ibland tänker jag på den märkliga rutt jag ska följa. Resan får ett slags knä i österled i Qatar i Doha. Qatar var hittills bara ett namn för mig och det blir nog inget annat genom detta. Det blir ett knä på resan som sedan ska rulla ner över det ändlösa Afrika. När jag tittar på kartan så känner jag att Afrika är större än världen. Och tittar man härifrån så ligger Sydafrika och då särskilt Kapstaden längst bort. Människor i Europa säger mycket olika saker om Sydafrika till mig och de verkar tycka om att göra det. En del säger att det inte är det riktiga Afrika, andra säger att det är farligt där… Rudolf säger att Sydafrika är många länder, sinsemellan helt olika. Jag undrar mycket över hur hans lilla lilla ”granny-house” verkligen ser ut, även om jag sett vinklar och vrår av det genom skype många gånger. Och hur ser marken omkring ut? Och flickvännen och Simon, den röda katten? Och hur långt bort brusar Atlanten? Och Indiska oceanen? Och var är själva staden?

Jag förstår inte alls hur jag ska kunna korsa hela det gigantiska Afrika. Och vem kommer jag att vara efter den här resan?

Vi lever under ett milt ljus i dessa dagar. Särskilt eftermiddagarna är drömlika i sin ljusa ljumma mjukhet. ”Vi” är inte längre den lilla enheten Londi-och-jag (eftersom jag förlorat henne) utan människorna här i kvarteret. Ofta sitter jag tillsammans med någon eller några på Simpas lilla terrass och dricker kaffe eller något annat. Timmarna rullar fram, solstrålarnas lutning förändras sakta sakta, nästan omärkligt. Man kan tala om sorg och lycka, om vardagliga ting som maträtter eller om vem som gör den renaste honungen eller om vilken väg man tar om man vill åka till Makedonien eller om Kosovo är ett land eller ännu inte och om vinet därifrån är lika kraftigt som det makedonska och vad egentligen ”tannin” är för något. Ingen vill svara på mina frågor om de ekonomiska skandalerna här. Ivan bär ut kaffe till de gamla på bänken och någon annan bär in kopparna efteråt. Gräset är ännu lika grönt som tidigt på sommaren, grönare än i augusti. Är det nytt gräs kanske? Trädens kronor har behållit det mesta av sin grönhet, de har bara lite nyckfullt prytt sig här och där med något vackert guldlöv. Vi svävar mellan tiden och evigheten. Och ibland när jag blundar mot solen händer det att jag försöker sträcka mig in i en annan och förgången höst.

Om och om igen lägger jag märke till hur tätt minnena av Londi och livet med henne är förbundna med platserna där vi gick, med årstiderna, tiderna på dygnet och vädren vi upplevde tillsammans. Nyss gick jag förbi Rapska 53 (ni minns kanske adressen från ”En historia om söndagar”). Jag plockade några vindruvor från rankorna som gömmer huset och ”trädgården”, för jag vet ju att jag får det – ”samo uzmite”. Det finns väldigt få druvor i år och jag mindes hur tätt klasarna hängde förra året när Londi och jag gick förbi där och jag ibland låtsades att hon luktade på något för att jag skulle kunna plocka åt mig ett par druvor mera smidigt. Jag gick vidare och när jag kom närmare hemåt såg jag på blandningen av guldfärgade och ännu gröna lövkronor i ”parken” och jag tänkte på hur Londi brukade gå där och vissa dagar tog jag en och annan bild på henne där inne under träden. Jag kände höstmorgonkylan och påmindes om andra morgnar andra år med just den luften, den som finns strax innan solen föser bort dimmorna och dagens värme väller in.

Bilden här är från förra året vid den här årstiden, kanske just den här dagen…