På bilden här ser ni min son Rudolf stående vid ett gathörn någonstans i en utkant av Kapstaden för kanske en månad sedan. Han bor alltså i Sydafrika och jag har inte träffat honom på över fem år. Detta av en rad orsaker som jag inte tänker räkna upp.
I alla fall saknar jag honom mycket, även om vi då och då ses på skype eller skriver saker till varandra. Men nu i vinter ska jag ge mig ut på den där långa resan ner över jordklotet. Jag får lite svindel när jag tänker på det, av mer än ett skäl. För att inte göra några fel eller exponera mig för alltför stor oro har jag tagit hjälp av Khalifa, en senegalesisk vän här i Zagreb som just har startat en resebyrå, så nu är resan bokad utan att jag gång på gång frestas att betvivla det. Ibland tänker jag på den märkliga rutt jag ska följa. Resan får ett slags knä i österled i Qatar i Doha. Qatar var hittills bara ett namn för mig och det blir nog inget annat genom detta. Det blir ett knä på resan som sedan ska rulla ner över det ändlösa Afrika. När jag tittar på kartan så känner jag att Afrika är större än världen. Och tittar man härifrån så ligger Sydafrika och då särskilt Kapstaden längst bort. Människor i Europa säger mycket olika saker om Sydafrika till mig och de verkar tycka om att göra det. En del säger att det inte är det riktiga Afrika, andra säger att det är farligt där… Rudolf säger att Sydafrika är många länder, sinsemellan helt olika. Jag undrar mycket över hur hans lilla lilla ”granny-house” verkligen ser ut, även om jag sett vinklar och vrår av det genom skype många gånger. Och hur ser marken omkring ut? Och flickvännen och Simon, den röda katten? Och hur långt bort brusar Atlanten? Och Indiska oceanen? Och var är själva staden?
Jag förstår inte alls hur jag ska kunna korsa hela det gigantiska Afrika. Och vem kommer jag att vara efter den här resan?
Ja, vem kommer du att vara efter den här resan? Fortsättning följer – väl?
Vill bara igen tala om hur mycket jag tycker om att få följa dina inre och yttre resor. Och jag ser fram emot berättelserna från Afrika. Var i Tanzania för 10 år sen och har intensiva minnen därifrån. Ett av de starkaste är från ett trångt busshållplatsrum i Arusha i gryningen med en radiokanal på. Som skickade ut landets musik till oss trötta väntande.
Tack för era kommentarer. Ja, det här kommer att bli en stor resa. Rudolf har jag saknat mycket, så detta blir något oerhört. Dessutom tror jag att Afrika är en speciell dimension. Och jag kan inte föreställa mig något annat än att jag kommer att berätta om den här upplevelsen. Fast först trampar jag omkring på Zagrebs gator ännu ett tag.