Vi lever under ett milt ljus i dessa dagar. Särskilt eftermiddagarna är drömlika i sin ljusa ljumma mjukhet. ”Vi” är inte längre den lilla enheten Londi-och-jag (eftersom jag förlorat henne) utan människorna här i kvarteret. Ofta sitter jag tillsammans med någon eller några på Simpas lilla terrass och dricker kaffe eller något annat. Timmarna rullar fram, solstrålarnas lutning förändras sakta sakta, nästan omärkligt. Man kan tala om sorg och lycka, om vardagliga ting som maträtter eller om vem som gör den renaste honungen eller om vilken väg man tar om man vill åka till Makedonien eller om Kosovo är ett land eller ännu inte och om vinet därifrån är lika kraftigt som det makedonska och vad egentligen ”tannin” är för något. Ingen vill svara på mina frågor om de ekonomiska skandalerna här. Ivan bär ut kaffe till de gamla på bänken och någon annan bär in kopparna efteråt. Gräset är ännu lika grönt som tidigt på sommaren, grönare än i augusti. Är det nytt gräs kanske? Trädens kronor har behållit det mesta av sin grönhet, de har bara lite nyckfullt prytt sig här och där med något vackert guldlöv. Vi svävar mellan tiden och evigheten. Och ibland när jag blundar mot solen händer det att jag försöker sträcka mig in i en annan och förgången höst.
Fin drömsk text, som alla bör kunna känna igen sig i.
Tack, Staffan.