Om och om igen lägger jag märke till hur tätt minnena av Londi och livet med henne är förbundna med platserna där vi gick, med årstiderna, tiderna på dygnet och vädren vi upplevde tillsammans. Nyss gick jag förbi Rapska 53 (ni minns kanske adressen från ”En historia om söndagar”). Jag plockade några vindruvor från rankorna som gömmer huset och ”trädgården”, för jag vet ju att jag får det – ”samo uzmite”. Det finns väldigt få druvor i år och jag mindes hur tätt klasarna hängde förra året när Londi och jag gick förbi där och jag ibland låtsades att hon luktade på något för att jag skulle kunna plocka åt mig ett par druvor mera smidigt. Jag gick vidare och när jag kom närmare hemåt såg jag på blandningen av guldfärgade och ännu gröna lövkronor i ”parken” och jag tänkte på hur Londi brukade gå där och vissa dagar tog jag en och annan bild på henne där inne under träden. Jag kände höstmorgonkylan och påmindes om andra morgnar andra år med just den luften, den som finns strax innan solen föser bort dimmorna och dagens värme väller in.
Bilden här är från förra året vid den här årstiden, kanske just den här dagen…