Också Danilo Kiš är född i Subotica, en av detta års märkliga nya städer i min verklighet. Jag sitter med hans Lutan och ärren framför mig, men kan inte riktigt läsa. Jag letar efter texter om honom, om hans starka hårda liv. Jag tror att han var djärv och kanske även skoningslös – mot sig själv också. Och jag grips av ett slags missmod inför mig själv. Vilken kamp för jag? Hur stark vågar jag gå fram? För övrigt är jag nu äldre än han var när han dog.
Utanför mina ”rakställda” persienner – nej, jag har inget ordförråd för persienner – skiner solen över marken, de plockande duvorna, träden (hasseln och björken) och grannens tvätt.
Jag ser in i mig själv men hittar inget särskilt, bara lite fladdriga tankar om hur glädje och sorg kan vara skiktade i mig, hur jag hamnar i vilket lager och när. Har det med ljusets spel över jorden att göra eller med persiennspjälornas lutning? En ilning av glädje nyss följdes på ett otäckt sätt av en störtning ner i det där som heter: Londi är inte här längre. Jag försöker klättra upp igen, försöker se något modgivande i de flikar av människoliv som balkongerna snett emot mig låter mig ana. Men så sliter sig tanken och far iväg till allt det där som jag alltför ofta läser i tidningar och ”tyckningar” – vilken bottenlös leda det ger! Och jag vill ta mig i nackskinnet och fråga mig med skarp och frän röst: Varför läser du allt detta själsdödande prat? Har du förlorat vett och sans?
Dags att fälla ner persiennerna kanske…
Snälla, fäll inte ner persiennerna. I mina ögon är du enastående.
Tack – fast ibland behöver de säkert fällas ner…