Kategori: Berättelser ur livet

I förrgår hittade jag en sådan där lapp från posten i min brevlåda. Jag tittade på den och såg att rutan för ”pismo” (brev) var ikryssad, inte den för paket. Överst i högra hörnet stod två ord skrivna med stora lite klumpiga bokstäver och med ett ganska stort avstånd emellan: obična – velika (vanlig – stor). Jag funderade lite över vad det kunde vara för ett brev som var både vanligt och för stort för att kunna stoppas in i det ganska stora hålet i brevlådan. Hur vanligt kan ett så stort brev vara? En granne kom då just förbi och jag passade på att fråga honom vad han trodde om detta ”obična – velika”. Han log, ryckte på axlarna och sa att han inte hade någon aning. Igår åkte jag så till posten med lappen och tänkte att det kanske var något obehagligt myndighetspapper, fast jag kunde ändå inte få ihop sammanhanget. Ganska snabbt var jag framme vid en av luckorna och en dam tog emot lappen och läste igenom texten på den. När hon kom fram till ”obična – velika” läste hon upp de två orden och tittade frågande på mig. Jag sa urskuldande att jag inte visste vad det kunde betyda. Hon letade ett tag bland brev och paket på hyllorna men hennes letande var egendomligt oprecist och efter ytterligare en stund bad hon en av sina kolleger om hjälp och så var det med ens två som letade på ett liksom halvblint och svävande sätt bland högarna av paket och brev. För hur letar man efter något som är vanligt och stort och som dessutom ska vara ett brev? Ett tag såg det ut som om båda ville ge upp och den ena såg strängt på mig och frågade efter adressen. ”Min adress?” undrade jag. Ja. ”Hvarska deset”, sa jag duktigt och det accepterades, jag hörde till rätt distrikt. Så plötsligt hittade den första damen detta ”obična – velika” som visade sig vara ett slags tunt och ganska långt paket, kanske var ”obična – velika” egentligen en rätt bra beskrivning, tänkte jag medan jag tog emot ”försändelsen”, låt oss kalla den så.

Jag tog den i båda händerna och läste avsändarens namn: Eva Runefelt. Nu visste jag. Dikter av Sirkka Turkka. Jag gick ut från posten rakt in i solskenet med blicken riktad bort mot det mäktiga vitskimrande Hotel Esplanade.

Ja, och så klev jag på spårvagnen hem och när jag lite senare kom in i lägenheten rev jag av pappen från innehållet i försändelsen och där var boken, tunn smidig i vacker skyddsfärg, liksom beredd att glida ur händerna på mig. Och namnet var: En hund i strumpbyxor.

Jag bläddrade lite försiktigt, fast jag tänkte inte att jag skulle läsa. Inte ännu. Men några ställen kom ändå att fotograferas av av min blick. Det här:

I fickan bar jag övergivna skadade
stenar, på axlarna så många djurs död.

Och det här:

Hösten är här. Månpojken
har stigit över havet.

Men nu ska jag göra som Danilo Kiš säger någonstans om sig själv eller om någon av sina gestalter. Jag ska vänta lite med detta bästa. Inte läsa förrän sedan.

Igår eftermiddag när jag gick hemåt eller snarare mot spårvagnshållplatsen Miramarska kände jag ett stort lugn inne i mig. Jag följde stigen och sedan den lilla gångvägen mellan Krčka ulica och Miramarska, jag gick under lindar och på ett ställe där under träden lade försiktigt en tanke bland markens löv: Jag har allt jag behöver.

Tanken fortsatte inne i huvudet: Det enda jag kanske behöver är en ”pita s krumpirom” men den kan jag köpa mig om hörnet för sju kuna och kanske behöver jag den inte för jag kan ju koka mig en ny soppa när jag kommer hem.

Luften var helt stilla och dagens milda värme var ännu kvar. Jag såg på den avflagnade husväggen snett framför mig och anade hur noggrant tegelstenarna därinne en gång måste ha lagts. Människors arbete. Och jag såg det vackra giriga trädet som ätit sig in i springorna i husets ena hörn. Vad heter sådana här träd? Jag är säker på att de har ett namn jag skulle känna igen. Och Londi skulle känna sig hemma här, det vet jag, fast vi aldrig gick just denna väg tillsammans.

Oktober är så vacker, har så mycket guld och så blåa himlar. Jag går från Marijans grönsakshandel med mandariner och blåa druvor i påsen. Ett tag stannar jag vid början av ”livada” (”ängen”) och ser på trädkronornas färger och följer med blicken solens breda penseldrag över gräset. Jag tar en bild av harmonin, fastän jag vet att någonting, det allra viktigaste, fattas. Ja, det är den där svarta lite smårunda varelsen med den glada svansen som inte är där. Inte ens under tårpilen längst bort i hörnet kan jag söka henne. Kvar är hålet.

Härom dagen – ja, det mesta hände väl just ”härom dagen”, det är ett lagom avstånd till något man vill berätta, ungefär som att en bra 1800-talsroman bör utspela sig ungefär 60 år före den tidpunkt då nedskrivandet sker – gick jag längs Tkalčićeva med och utan mål. I handväskan hade jag Lutan och ärren av Danilo Kiš och en utskrift av den serbiska originaltexten av berättelsen Jurij Golec från denna samling. Solen sken och försvann bakom tunna vita moln enligt en nyckfull rytm. Strax innan Tkalčićeva slutar vara gågata stannade jag till och tog med min mobil en bild av ett mäktigt gult hus med bruna fönsterramar och vackra sirliga ornament. Jag tyckte mig aldrig ha sett det huset förut och ändå kände jag så väl igen den lilla vingården alldeles bakom och ovanför det, den där vinodlingen som jag har hört att den ger så och så många liter per år och att ägarna dricker upp det mesta av vinet därifrån själva. Eller minns jag lite luddigt nu? Möjligt. När jag nått ända fram till det gula huset tittade jag in genom en springa i den omgivande täta häcken och märkte då att huset är obebott eller i alla fall inte märkbart bebott. Detta trots att det ser väl bibehållet och omskött ut. Eller vad säger ni? Kanske det väntar på någon.

Nå, jag gick förbi huset och korsade den där svängen som Tkalčićeva gör när den går över i Mikloušićeva och smet ”in” på baren i hörnan där. Jag valde en solig plats och slog mig ner och beställde mitt kaffe. Vid bordet bredvid mitt satt en man och drack Karlovačko och framme vid gatan satt ett franskt (tror jag) par och drack något öl de också. Jag slog upp min bok och bredde ut mina papper och tänkte svallande tankar om att Danilo Kiš är en stor författare som förtjänar det absolut bästa av översättare och förläggare. En svindlande stor författare. Och min blick blir simmig och jag ”minns” den där eftermiddagen i en av parkerna i Paris, jag var tjugo och han då, enligt vad ”i dati anagrafici” säger, trettionio. Och nu läser jag hans texter genom ett bitvis ganska immigt glas. Men ibland rycker jag bindeln från ögonen:

Sanduk je bio podignut na podijum u jednoj od grobljanskih aleja pod velikim platanom. Na širem delu poklopca nalazio se četvrtast prozor, kao na kakvoj osobnoj Nojevoj barci koja će preneti telo putnika na čvrsto kopno večnosti. Na poklopcu su bila pričvršćena sjajna metalna slova: "Jurij Golec, 1923-1982", kao kakav idealno sažet podatak za Jüdische Enzyklopädie.

Ja, Jurij Golec’ kista står där på ett podium under en platan i en allé – nej detta är ingen översättning, bara en liten vägledning. Kistan jämförs med Noaks ark, ja, men så kommer det viktigaste, detta att ”Jurij Golec, 1923-1982” är som en underbart förtätad upplysning för ”Jüdische Enzyklopädie”.

Eller jag kunde ha valt det där stycket om kung David i stället för det är kanske ännu vackrare…

To bejaše dalek odjek Davidova glasa koji je dopirao do nas iz mraka istorije i vremena; ono što je jedan nadahnut i nesrećan pesnik napisao pre nekih tri hiljade godina, evo, još nam prodire u srce kao nož i melem.

Det handlar alltså om kung Davids ord som ännu genom årtusendena tränger sig fram till oss in i våra hjärtan ”som kniv och balsam”.

Det var mörkt och märkligt varmt och vinden for ryckvis genom allén. Löv virvlade ner och det susade i trädkronorna. Iva och jag hade bestämt att vi skulle ses just där Rapska mynnar ut i Držićeva. Jag nådde mötesplatsen men såg ingen Iva så jag gick några steg mot den stora bullrande korsningen mellan Vukovarska och Držićeva. Det var ju från det hållet hon skulle komma. Strax efteråt fick jag syn på en nunna som – i svart dräkt och med vit bård på doket – kom ut från kyrkan. Vi möttes och kort därpå kastade jag en blick bakåt över axeln efter henne och såg hur vinden tog tag i hennes svarta kjolar. Tyget fladdrade och jag tänkte något vilset om en berättelse om en nunna i vindens våld i en allé utan slut. Jag stannade till lite obeslutsam men så vände jag och gick tillbaka till Rapska och svängde in på gatan. Iva skickade ungefär samtidigt ett meddelande om att hon var utanför skolan i början av gatan. När hon kom emot mig berättade hon först av allt om nunnan i allén, om hur vinden tagit tag i hennes svarta dräkt och hur de hade mötts och hur nunnan kanske blivit skrämd och vänt om. Jag berättade en liknande historia för Iva och vi blev båda lite skakade och vi förstod inte hur vi hade kunnat vara osynliga för varandra medan vi båda var där och såg nunnan i vinden.

Nej, detta är ingen spökhistoria, allt är sant och just så obegripligt som livet självt. Och jag tror att den här nattliga tågfönsterbilden från en begravningsplats någonstans vid Travnik i Bosnien kan passa lika bra som bilden på nunnan i allén som jag inte tog.