Ögonblick

Igår eftermiddag när jag gick hemåt eller snarare mot spårvagnshållplatsen Miramarska kände jag ett stort lugn inne i mig. Jag följde stigen och sedan den lilla gångvägen mellan Krčka ulica och Miramarska, jag gick under lindar och på ett ställe där under träden lade försiktigt en tanke bland markens löv: Jag har allt jag behöver.

1IMG_8585

Tanken fortsatte inne i huvudet: Det enda jag kanske behöver är en ”pita s krumpirom” men den kan jag köpa mig om hörnet för sju kuna och kanske behöver jag den inte för jag kan ju koka mig en ny soppa när jag kommer hem.

Luften var helt stilla och dagens milda värme var ännu kvar. Jag såg på den avflagnade husväggen snett framför mig och anade hur noggrant tegelstenarna därinne en gång måste ha lagts. Människors arbete. Och jag såg det vackra giriga trädet som ätit sig in i springorna i husets ena hörn. Vad heter sådana här träd? Jag är säker på att de har ett namn jag skulle känna igen. Och Londi skulle känna sig hemma här, det vet jag, fast vi aldrig gick just denna väg tillsammans.

Kommentera