Kategori: Berättelser ur livet

Innan jag åkte till Sydafrika fick jag vid flera tillfällen av européer höra att Sydafrika inte är det riktiga Afrika och att det nästan bara bor vita där. Jag svarade något om att jag inte var säker på att Sydafrika inte var det riktiga Afrika och någon gång citerade jag det Rudolf sagt om att Sydafrika är många länder. Ja, och nu har jag varit där och jag är ganska säker på att Sydafrika är en del av Afrika och tänker jag efter så mötte jag nog fler svarta än vita, men så tänker jag på juldagen och den unga kazakiskans berättelse om hennes rasliga inordning vid ankomsten till landet och då blir allting ganska svävande.

Och jag tänker också på något jag var med om i Sverige för tolv eller tretton år sedan, då jag genom en amerikansk väninna träffade en professor från Namibia. Jag ger er ett litet avsnitt från min beskrivning av denna episod:

På hemvägen pratade jag ganska mycket med Annelie. Hon berättade om sig själv och om Namibia. ”Jag känner mig aldrig så vit som när jag är i Europa eller Holland”, sade hon. Ja, jag hade ju också väntat mig att hon skulle vara svart, när Anne sade att en professor från Namibia skulle vara med på resan. Annelie är av tysk-norsk härstamning och hon är en tredje generationens namibier. Jag frågade vilket hennes första språk var; hon kunde inte riktigt svara på det: ”Tyska eller afrikaans”, sade hon lite dröjande. Hemma hade de mest talat tyska när hon var barn och skolspråket hade varit afrikaans för hennes del. Idag är engelska undervisningsspråk i skolorna. Och på universitetet i Windhoek undervisar hon på engelska. Hon sade att många lärare i skolorna inte kan engelska något vidare bra, så det blir ibland lite konstigt, afrikaans smyger sig in här och där och det gör de olika inhemska språken, som till exempel oshivambo och herero, också. När Annelie talar afrikaans i Holland (hon har varit där ett par gånger), så tycker folk först att det låter roligt, men sedan reagerar många med ovilja – ”Vad är det för ett förfärligt kolonialspråk du talar?” Och när hon säger att hon är från Namibia känner hon tydligt av blickarna hon får, att hon har fel färg.

Livet är på många sätt ”som vanligt” igen: Jag träffar vänner, arbetar och ordnar diverse smått och kanske större än så. Men under ytan eller bredvid försöker jag förstå vad jag varit med om under de senast förgångna veckorna. Jag ser de stora linjerna som är två: att återse Rudolf efter mer än fem år och att fly Zagreb dagarna runt Londis död. Återseendet blev något mycket stort och följs nu av saknad. Flykten från platsen för Londis dödsdag lyckades på sätt och vis, fast nu när jag är tillbaka betalar jag för det ”lyckandet”. Men jag kommer inte ifrån att det var bäst att inte vara här i Zagreb på årsdagen. Det är något med det symboliska som betyder mer än man kanske anar.

Och nu efter resan försöker jag också att förstå vad mitt möte med Afrika egentligen var. Kapstaden är inte Sydafrika och Sydafrika är inte Afrika, men ändå är det så. Stoppa in handen var som helst i Afrika och du känner dess puls, djup och stark, full av glädje och nöd.

Jag minns männen som går i vägdammet längs landsvägarna och alla de människor som ligger utsträckta under träden eller invid planken i ett slags hopplös men ändå spänningslös vila. Nej, jag förstår ingenting, men jag har många bilder i mitt huvud.

Jag skymtar de olika skikten i Kapstadens liv. Jag hör ett gäng killar från kåkstaden Joe Slovo ropa ”mzungu” efter Rudolf och mig på väg till Spar för att köpa bröd, ost och öl. ”Mzungu” betyder olika saker och bland annat är det ett skällsord för vita. Det går inte att dölja att man är vit om man är det. Det är för tydligt. Å andra sidan minns jag veterinärens ”koloniala” befallningar och jag vet att det oftast är svarta som bär fram mat till vita på restaurangerna. Och stadsdelarna är mycket olika i sin befolkningssammansättning. Jag anar spänningar både när de finns där och när de inte finns där. Rudolfs vänner är både vita och svarta, men jag är osäker på vad jag får fråga vem. Och jag tänker på de politiker som nu har makten och jag anar att mycket kan gå snett, men att det ändå kanske inte gör det. Jag frågade Siyanda om vad han tror om landets framtid (vem vill få en sådan fråga?) och han svarade att han just nu inte vill rösta på någon av dem som finns att välja mellan. Och jag tänker på dem som inte fick bli fulla medborgare i sitt eget land förrän ungdomen var förbi. En av dem förgrep sig på mig på i ett gathörn. Nej, inga detaljer. Ja, jag blev rädd men eftersom jag klarade mig, så kan jag bara tänka, att jag där mötte en av dem som inte har något att förlora. Och bortom tragiken så är det ofrånkomligt att sådana är farliga för dem som har något att förlora. Men jag minns kanske mer än allt annat leendena och vimlet och de oförutsebara glada små och större händelserna. Och Kapvinden blåste över alltsammans och palmerna stod rufsiga i natten och bergen avtecknade sig mot himlen i alla ljus och mörker. Och havets vågor var nästan alltid höga, alltid kalla. Det är något med havsströmmarna…

Efter att katten Simon fått sin lusdiagnos och sitt lusmedel använde Rudolf och jag morgonen till ett försök till storstädning. Vi sopade golvet inne och ute, skakade alla tygförhängen och dukar och tvättade med minimala vattenspararmängder stenplattorna i uterummet. Mycket tid ägnade vi åt soffan. Vi borstade och piskade den kanske femtio gånger, men stoftet fortsatte att ryka ur den ändå. Det fina lerstoftet från ”trädgården” letar sig hela tiden på nytt in i den. Till sist gav vi upp ganska nöjda, man kan inte göra mer än man kan. Och så for vi in till Kapstaden och bjöd oss själva på ett besök på den etiopiska restaurangen ”Addis in Cape”.

Vi gick uppför de smala knarrande trätrapporna och blev anvisade en plats vid ett lågt runt bord. En kypare kom fram och presenterade sig och gav oss råd om vad vi skulle äta. Vi följde hans råd.

Efter en liten stund kom kyparen med en vattenkanna och två servetter och vi fick tvätta händerna. Inte så långt senare kom maten in och den bestod av ett slags stor ”pannkaka” med små högar av olika rätter – linser, butternut, kyckling, oxkött, andra linser, kål, tomat, svampar… Bredvid fanns en skål med små ”pannkaks”rullar i brunt och vitt, som vi fick riva bitar av för att äta med.

Det blev en både god och spännande måltid och när vår kypare sedan frågade om vi ville ha etiopiskt kaffe med popcorn, sa vi inte nej, även om vi var lite förundrade över popcornen.

Kaffekannan var mycket vacker och kaffet smakade kaffe och alnsammans var insvept i en sky av rökelse. Utanför fönstret såg vi den kurdiska restaurangen ”Mesopotamia”, där vi ätit några dagar tidigare. Trafiken var mycket intressant.

Nej, jag orkar nog inte dra den här historien. Jag är i Sydafrika och imorse fick jag vara med om något kolonialt. Simon, Rudolfs katt, har löss, så vi for till veterinären och jag tänker inte fundera över hans diagnos utan bara över hans kanske koloniala kommandon. Gång på gång kommenderade han mig – kort och hårt – att sätta ner eller lyfta upp kattburen. Jag kände att jag tillhörde den lägre klassen och jag lydde varje gång snabbt. Men allt gick ändå bra och vi for hemåt i vinden under vackra träd.

Ja, och sedan åt Rudolf och jag på Tiger’s Milk och allt var perfekt.

Och månen följde oss hemåt, fastän vi inte riktigt visste var hem var.

Det råder svår torka i Kapstaden sedan några år och det är säkert så i stora delar av södra Afrika, men inte överallt, det märkte vi till exempel när vi var i Hidden Valley, där det var lummigt och grönt. Här i Kastaden vimlar det av skyltar som säger ”Save Water” och maximiförbrukningen per dag och person är 87 liter. Från och med idag ska ”level 6 water restrictions” införas i staden och det innebär bland annat skärpta kontroller och kontrollsystem för klämma åt dem som ännu slösar med vatten. I media vimlar det av råd för vattensparande som till exempel att man i stället för att duscha skulle kunna tvätta sig med en fuktad tvättlapp. Andra idéer är att flygresenärer som kommer hit och inte utnyttjar hela den tillåtna bagagevikten skulle kunna fylla det resterande utrymmet med vatten. Det är svårt att veta om det skulle göra någon större effekt, men kanske i ett längre lopp.

Igår kväll kom det plötsligt ett par korta regnskurar på rad och Rudolf och jag bar ut hinkar i den näsduksstora ”trädgården”. Vi stod i mörkret och försökte gissa hur mycket vatten vi skulle få ihop i hinkarna och så började vi berätta ”vattenhistorier” för varandra, allt från halvdumma skämt till formuleringar av verkliga dilemman eller egentligen kom väl skämten utkrypande ur dilemmanas åtvändsgränder. Vi funderade på det där med tvättlappen och skissade sedan på en uppfinning av den perfekta ”fiberduken” som inte skulle behöva blötas och som skulle suga åt sig all smuts och som skulle vara nedbrytningsbar och bli till pulver eller jord efter någon dag. Fast vad skulle man tillverka den av och skulle det kanske gå åt vatten vid tillverkningen? Vi pratade lite om baljan som hyresvärdens dotter ställt utanför dörren några dagar tidigare. Den står vi i när vi duschar och sedan spolar vi toaletten med vattnet som samlats. Vi skrattade lite åt att vi kanske borde duscha längre för att kunna spola toaletten ordentligt. Och så kom Rudolf att tänka på att många i Kapstaden nu är arga och oroade över att vattenförbrukningen ökat under december på grund av alla turisterna. Men är inte turismen bra för Sydafrika? Kanske går det att betala för bättre vattenrening genom inkomsterna från turismen? Så att vattnet räcker till turisterna också? Och så funderade vi på vad vi skulle använda det insamlade regnvattnet till. Kanske till de få halvt förtorkade växterna i ”trädgården” eller till Rudolfs enda krukväxt? Men nej, sa Rudolf, det får vi kanske inte, det är ju vattningsförbud. Eller hur är det? Får man använda regnvatten man själv samlat in hur man vill? Nå, det blev bara någon deciliter i botten av hinkarna och det vattnet gick till busken i hörnet och den minimala krukväxten, förbjudet eller ej.