Kategori: Berättelser ur livet

Gårdagen rullade fram utan en tillstymmelse av struktur. Planer fanns men de dränkte liksom varandra. Rudolf, Susanne, Siyanda och jag kryssade hit och dit genom gatorna och hittade så småningom in i ett lokalt bryggeri, som trots att vi lyckades ta oss ganska långt in i dess vindlingar, visade sig vara stängt, men egentligen bara kanske. Den stora byggnaden var mycket obestämd. Sedan letade vi i stället efter en restaurang med ”sydafrikansk” eller lokal mat, men den öppnade inte förrän på eftermiddagen, så vi gav oss i stället på jakt efter så kallade ”rock holes” att bada i på ett lättare sätt än bland havets jättevågor. Men så stockade sig trafiken, så vi gav upp och for ner till den mindre fina stranden nära kvarteret där Rudolf bor. Märkligt nog blev vi mitt i trängseln nästan genast tilldelade en parkeringsplats, så det dröjde inte länge förrän vi hittat en plats att slå oss ner på stranden. Jag tittade fascinerad på alla de förbipasserande hundarna.

Vi solade lite och så bestämde Susanne och jag oss för att försöka bada. Länge strök vi omkring i vattenkanten och parerade våg efter våg och så småningom var vi så våta att man lätt skulle kunna säga att vi badat. Ja, och så badade vi lite på riktigt eller halvriktigt i tidsutrymmet mellan några höga vågor. Rudolf och Siyanda tyckte inte det var värt att försöka och efter att vi som badat torkat gick vi upp till en bar, där vi drack det ena och det andra medan vi funderade på vad vi skulle äta. Efter någon timme – eller kanske mer – visste vi att vi skulle beställa hämtmat hos Big Momma. På ett omständligt och nyckfullt sätt fullt av skratt beställde Siyanda diverse rätter och vi gav oss av.

Vi kom fram och fick veta att ett missförstånd skett och att vår beställning hade gått till någon annan, men det gjorde ju ingenting, haha, vem kan bry sig? Vi väntade på nästa omgång.

Någon timme gick, vi drack öl, flamsade och fantiserade om maten vi skulle få och Siyanda uttalade njutningsfullt gång på gång – med underbara xhosa-klickljud – namnet på en av rätterna.

Vi fick maten, massor av små lådor med kötträtter, grönsaksrätter (mest butternut och spenat) och pap (ett slags vit polenta). Glada for vi nerför backarna eller var det uppför? Vi hamnade på Susannes – nej, den är väl knappast hennes egentligen – terrass och satt sedan länge och njutningsfullt och tömde de olika behållarna på deras innehåll. Och så blev det mörkt och tröttheten föll över oss en efter en och jag kom hem till granny house, hälsade på Simon och kastade en blick över muren och upp mot månen innan jag gick in.

Igår gjorde vi en utfärd till inlandet för att besöka en vingård. På vägen dit och tillbaka for vi förbi långa sträckor av kåkstäder, townships, och jag förstod att jag sett dem redan från luften. Jag mindes de underliga ojämna plåtytorna som blänkte som oregelbundna lapptäcken. Och härom dagen for Rudolf och jag snabbt tvärs igenom ett hörn av en av de här stadsdelarna för att ta en genväg någonstans. Jag kände tydligt att vi hade fel hudfärg och att vi hade bråttom. Men igår var vi på motorvägen som löper utmed en av kåkstäderna. Jag tittade genom fönstret och försökte förstå vad jag såg. De höga ”boxarna” längs kanten uppfattade jag som toaletter och jag försökte föreställa mig ett helt liv med sådana toaletter. Och solen stekte och i hela det här området är det sedan några år (eller längre?) alltid vattenbrist – i Rudolfs granny house duschar jag högst två minuter var tredje dag och spolar toaletten så sällan som möjligt. Hur kan det då vara med vattnet i en kåkstad? Finns det vattenledningar? Och hur långt når de i så fall och hur ofta fungerar de?

Jag såg några hästar och funderade på hur deras liv kunde vara och vad de gjorde där. Och jag såg människor sitta i det torra gräset och i vägrenen dök då och då en ensam vandrare upp.

Barn lekte med bollar eller satt i gräset alldeles nära den dammande motorvägen eller motortrafikleden. Då och då fick jag också syn på en höna.

Jag undrar mycket över hur landet klarar att hålla balansen. Varför bryter inte kaos ut när stenrik och utfattig lever så väldigt nära varandra? Vad tänker de svarta? Vad tänker de vita? Och vad tänker de som styr landet? Jag har hört att i Moçambique är det ännu mycket värre med fattigdomen. Och nyss fick jag höra att Desmond Tutu bor i en enkel lägenhet bakom ett köpcentrum där vi handlade för ett par dagar sedan. Och bland dem av Rudolfs vänner jag hittills träffat är flera svarta, men jag vet inte vad de tänker om orättvisorna.

Igår firade Rudolf, Susanne och jag jul hos en ukrainsk väninna, som hyr en bit av en villa tillsammans med några vänner. Villan är efter vad jag fick höra typisk på något sätt, men nu minns jag plötsligt inte vilket.

Alltsammans började vid poolkanten där vi satt rätt länge och åt och drack och undan för undan blev fler. Vi spelade också ett sydafrikanskt kortspel och jag kommer ihåg ordet ”Slavery” på det ena kortet och ett annat med något om ”feeding Zuma". I övrigt minns jag bara att det vimlade av abrupt uppdykande råheter.

Gästerna var från Polen, Sverige och Kazakstan och jag kom att samtala ganska mycket med en ung kazakiska (jag har tyvärr glömt hennes namn), som på mina frågor berättade om sitt stora tomma land, som mest består av stäpper. Hon berättade om tulpanerna – som ju kommer från Kazakstan och inte från Holland – och om de ändlösa tulpanfälten i flammande färger under den höga blå himlen och om hur hon som liten flicka stått och häpnat vid ett sådant oändligt fält. Lite senare talade hon om hur det var när hon kom till Sydafrika och om de byråkratiska procedurerna. Hon sa att hon hade måst ange sin ras. I formuläret fanns det fyra bokstäver att välja på: a, i, w och c. Närmast mekaniskt kryssade hon då för a, för hon tänkte att det nog kunde stå för ”Asian”. Tjänstemannen som tog emot pappret sa då att a stod för ”African” och att hon nog inte var det och han föreslog sedan i som står för ”Indian”, men hon sa då att hon inte var indier och de tittade på hennes hud en stund och tjänstemannen tyckte till sist att den var vit, men hon ville inte skriva w, för hon tyckte ändå inte att det stämde. Till sist tröttnade hon på den underliga ”leken” och kryssade för a för ”African” och så fick det bli.

Och så gick vi alla in för att äta borsjtj och polska piroger.

Jag undrar lite över vad ”Less Fomo more Yolo” kan betyda här i den vinande Kapvinden under den sydafrikanska solen.

Uttrycket i sig kommer väl från något amerikanskt – föreställer jag mig i alla fall – och det betyder väl något som ska vara eggande, något som lätt kan ta bort ens lugn. Men vad tänker människor här när de ser orden på plakatet. Vad tänker de ensamma männen som går längs landsvägen (möjligen är det en motorväg) eller vad tänker kvinnorna som går där i små grupper med torn av bylten på huvudena? Jag har aldrig förr sett så många människor gå längs kanten av stora bullrande dammiga bilvägar, ofta farligt nära bilarna. Och de ser nästan alla så där tidlösa ut – mitt i den brusande tiden.

Så är det morgon igen och jag tittat ut genom fönsterglipan bort mot den höga palmens krona och försöker minnas något av gårdagen, en dag så full av platser jag aldrig varit på tidigare, full av nya dofter och ljud. Och jag tänker på förmiddagen med den vilda valpen Sniski (nej, hon heter egentligen något annat som jag glömt), en blandning av pitbull och husky och en ovälkommen gäst för Simon.

Det började med att Rudolf och jag gick iväg några kvarter bort till Jussi för att hämta henne. (Senare ska jag försöka beskriva de här kvarteren, som är så märkligt lugna men med något annat ruvande under ytan.) Vi fick veta att Sniski var på dåligt humör och vi funderade lite på hur en tvåmånaders valp kunde vara på annat än valphumör. Vi fick henne med koppel och så började vi gå hemåt. Först for Sniski hit och dit som en kapstadsvind, men så blev hon plötsligt trött och lät sig bäras.

När vi kommit innanför den tredje grinden var vi hemma och Simon studerade Sniskis ankomst från muren.

Sniski övertog snabbt hela markreviret och for hit och dit och slet loss grenar, bet i skorna utanför dörren och rotade i marken så att jorden yrde. Simon observerade kritiskt men lugnt.

Så blev den lilla vilden trött och somnade på soffan och allt blev mycket stilla. Efter en stund kom Simon ner från muren och la sig i sitt hörn av soffan. En stund sov båda djuren och Rudolf och jag drack kaffe och kände oss nöjda och tänkte att det här gick ju riktigt smidigt. Men så vaknade Sniski och började tassa omkring och plötsligt stod hon under och lite snett bakom Simon som vaknade till och i ett slag tappade humöret. Han svällde upp till ett stort brandgult klot och fräste så det stänkte om nosen och så reste han sig till hälften och smällde ett par gånger i tät följd med framtassarna mot soffans armstöd så att dammet yrde. (Nej, inga bilder.) Både Sniski och jag for iväg utan kontroll, men Rudolf lyfte snabbt upp det arga klotet och försvann ut genom grinden med det. Efter en stund var lugnet återställt men vi bestämde oss för att ta Sniski till havet så att Simon kunde få återta kontrollen över sitt hemområde.

Det blev en äventyrlig vandring. Sniski gick, sprang, hoppade, nöp oss i benen och blev trött och ville bäras och så gick det varv efter varv. Ute på ”stora vägen” var trafiken gles men nyckfull. Av och till tvärstannade någon och liksom ”släppte av bilen” i vägkanten, överfulla bilar med armar viftande ur sig ven förbi, de ropades mellan bilarna och det hela var mycket spännande.

Snart var vi nere vid en havsvik och Sniski skuttade i sanden och hade gärna velat hälsa på alla vi mötte men de flesta tyckte visst att hon såg farlig ut. Det var bara en liten pojke med rockring som nästan vågade klappa henne. Havet utanför på den här sidan är Atlanten och vattnet är kallare än det i Indiska Oceanen. Jag kände lite på det och tänkte att det nog ändå går att bada i det.