Kategori: Berättelser ur livet

Det är Simon och jag som härskar i granny house nu, åtminstone nattetid. Rudolf bor hos Suss och på så vis får jag sängen – som jag delar med Simon. Nu är det morgon och om en stund kommer Rudolf, så jag passar på att skriva en rad här igen. Jag går tillbaka till ankomsten till Kapstaden igår förmiddags. De tio nattliga timmarna från Doha hade varit ganska tröga eftersom vi satt alldeles för tätt på planet. Benen eller ryggen hade om och om stelnat i konstiga positioner och huvudet var tomt, men när planet började sänka sig inför landningen piggnade jag till och tog några bilder på de vilda bergsryggarna norr om staden.

Vädret skiftade gång på gång mellan strålande sol och gråväder och jag fick veta att det skulle vara 26 grader nere på marken. Jag tänkte lite snabbt på den gamla historien om Asmara och idealtemperaturen i världen och kände en glad iver inför återseendet med Rudolf. Och så var landningen bakom oss, lite skumpig men ändå bra. Jag bytte ett leende med den sydafrikanske sömnkonstnären vid min sida, när dunsen kom – vi hade klarat oss. Och så började ett segslitet utlirkande av hela den enorma passagerarmassan. Jag gav upp trängselkampen och satte mig ner igen tills trycket sjunkit något och sedan tassade jag ut med min ryggsäck på ryggen. När vi kom in i själva byggnaden passerade vi utmed en glasvägg och från den kunde man se de väntade snett nedanför. Jag kastade en blick rakt ner i mängden och där stod Rudolf och vinkade och jag vinkade tillbaka med stora armrörelser och började springa av glädje, men det var inte så lätt att komma förbi någon alls och när jag kom nerför rulltrappan hade det formats en lång lång ormande kö mot passkontrollerna. Jag beväpnade mig med tålamod och tänkte att snart… Efter kanske en halvtimme var mitt pass kontrollerat och jag hade svarat på frågan om vad jag ville i Sydafrika. Svaret var inget av mallsvaren ”business or tourism”, så det uppstod ett ögonblicks tvekan, men så fick jag tillåtelse att hälsa på min son. Och där kunde krånglet ha slutat, men så var jag korkad nog att fråga en kvinna i städrock var utgången var. Och det var ingen bra fråga visade det sig strax. Varför hade jag inget bagage att hämta ut? Jag sa att jag bara skulle vara i Sydafrika i två veckor och att jag aldrig har mycket bagage. Kvinnan förde in mig i ett litet rum där jag fick tömma allt vad jag hade ur ryggsäcken, bland annat underliga julklappar jag köpt på Hrelić eller Britanac. Hon tittade in i necessären och frågade igen varför jag inte hade mer bagage. Franska och engelska turister till exempel brukade minsann ha stora väskor. Det kröp lite i mig och jag kläckte ur mig att jag var ”a smart traveller” och det lät möjligen lite uppkäftigt, så hon gick lös på handväskan också alltmedan hon kastade stickrepliker på afrikaans till en annan dam i liknande dräkt. Till slut frågade hon om jag egentligen hade något arbete och jag sa att det hade jag och beskrev även vad det bestod i. Hon tittade på mig som om jag sagt något suspekt, men släppte äntligen iväg mig. Och jag galopperade mot utgången och blev övertraskande vänligt bemött i tullkontrollen och så var hinderloppet slut och jag nådde fram till Rudolf.

I tanken återvänder jag till den underbara söndagsförmiddagen med Alex på Britanski trg. På söndagar är det antikvitetsmarknad där och en spännande värld växer fram med timmarna som rullas upp. Försäljare och kunder eller spekulanter är som delar av en teaterföreställning och stånden dignar av den fantasifullaste rekvisita. Vi var på jakt efter julklappar, Alex till julen i sin sardiska familj i Alperna och jag till min sydafrikanska med Rudolf och Susanne. I oss möts Sardinien och Sydafrika eller kanske Italien och Kroatien, välj själva! Vi tittade på underbara gunghästar och fantastiska schackspelare som inte var till salu.

Under det ena bokbordet låg en härlig, mycket lurvig hund som gärna lät sig både klias och klappas. Jag tog en bild på Alex och honom just när de hade samma min, ett slags återhållet hundleende.

En pudel i vinterkappa med tillfälligt nedfälld kapuschong övervakade en brokig porslinssamling sittande i sin mattes knä. Vi tittade på armband och ringar och lyssnade på långa historier kring deras härkomst och material. Och Alex köpte en tunn liten bok med bilder av Modigliani.

Mest spännande blev det när vi fick ett litet skrin av ben (kost) förevisat för oss. Försäljerskan knackade på det och sa: deva. Jag funderade lite men var osäker. Då tog hon fram en penna och började rita en märklig figur. Både Alex och jag kämpade med tolkningen tills någon av oss sa: dromedar. Och ja, det var rätt. Se själva!

Jag funderade lite över ”deva” efteråt och kom fram till att det nog är ett turkiskt lån. Och nu vet jag att det exakta kroatiska ordet för dromedar är ”jednogrba deva” – enpucklig deva minsann. Vi köpte en rysk docka av en glestandad man som gjort något idrottsligt på 80-talet i Göteborg eller var det i Malmö?

När vi hade alla våra märkliga köp bakom oss gled vi in på en bar, troligen den bästa vid torget, i alla fall enligt vår måttstock som mäter egensinnigt men absolut. Vi blev på ett sätt som kändes mycket privilegierat serverade vårt kaffe av ägaren själv och utsikten från vårt hörn var magnifik.

Och strax far jag till Sydafrika. Via Doha.

En av de bästa stunderna – bland alla de bästa stunderna – under Alex’ vecka här i Zagreb, var den långa lunchen hos Vesna under söndagen. Vi – Đurđica, Zora, Alex, Vesna och jag – åt det ena vegetariska konstverket efter det andra och drack hemmagjord rakija, som alkoholen av misstag läckt ut ur genom korken, och massor av makedonskt vin, som ju är det bästa. Samtalet gick kors och tvärs och fick då och då en höjdpunkt, som till exempel när Vesna berättade om hunden Lolas ”yellow minute” när hon var ung i parken och rev loss liv och färg ur en grå dag. Och vi nådde också en sådan minut och Alex fångade den medan vi alla sa eller skulle säga grrr:

Och det underbara rangliga bordet som Vesna målat helt brandgult föll ihop med ett brak, när Đurđica ville ge eftertryck åt någon vild åsikt och plötsligt låg vi alla på golvet och plockade skärvor. Detta kallar jag fest!!

Ikväll är jag ensam igen efter en mycket tät tid tillsammans med Alex och alla de andra som kom att flätas in i vår livsmatta i dessa dagar. Hon var här i Zagreb i en dryg vecka och under den tiden gjorde vi på svindlande sätt ”allt”. Ja, detta är mitt perspektiv, inte hennes, även om jag tror att hon också upplevde mycket.

Vad ska jag då berätta av ”allt”? Kanske kan jag börja med en lista av det slag som hörde ihop med mina tågresor till Sarajevo på den tiden man kunde åka tåg från Zagreb till Sarajevo. Den kunde i så fall se ut så här. Söndag: Hrelić – ”rysk” pälsmössa till Fede, vandring i tunn snö längs nasip (flodbanken), festmåltid hos Đurđica och Zora och den vilda Hajdi, måndag: Živi atelje (direkt efter en intensiv arbetsdag) mer om det sedan, tisdag: gypsy jazz på en bar nära Trg, onsdag: ćevapi på en liten restaurang vid Savska, arkeologiska museet, Babylon på Kino Grič, torsdag: Cooltura, annars mest arbete, fredag: Cooltura, på uni tillsammans, sedan vet jag inte vad, lördag: Amfora med lignje na žaru bland de sjungande servitriserna, Velvet, söndag: marknaden på Britanski trg, härlig middag hos Vesna i bästa sällskap, måndag: Simpa, sedan for Alex västerut mot Bologna. (Emellan varven var jag iväg till universitetet och höll mina lektioner och Alex pluggade linguistica. Säkert fattas allt möjligt ”viktigt”, men jag ville ändå för min egen skull skriva upp åtminstone det jag minns så här på rak arm.)

På bilden sitter vi bland röda sammetskuddar på baren Velvet nära Tuškanac och dricker malvazija och pratar om språkens och tillvarons mysterier.

Men låt mig nu göra att kast bakåt till kvällen på Živi atelje. Vi kom dit ganska sent och de andra befann sig just då i ett samtal om trädgårdar och om växternas betydelse. Under tiden serverades teet löpande i de tunna små kopparna i ett slags evig cirkel. Ja, det är så det är under tekvällarna där. När vi kom in berättade en man från Kurdistan med stor intensitet om sin kärlek till växterna. Han sa att han kunde tänka sig att dö för växterna och så berättade han om hur växterna kom in i husen under vintrarna – korta kurdiska eller iranska vintrar, men ändå vintrar – genom att man vävde in deras gestalter i mattorna. Blommornas färger och rundade former kom genom vävnadskonsten att göra människorna sällskap också då de inte kunde växa och leva. På hans historia följde andra som jag inte minns och så kom min egen som inte var särskilt grönfingrad utan mest handlade om min oskicklighet i blommornas värld. Saša som är platsens ande spelade upp en liten film fylld av sufisk mystik och samtalet fortsatte. Någon läste en sufisk dikt och vi talade om skillnaden mellan religion och andlighet utan att halka in i någon tvärsäkerhet. Och så lästes en dikt till och vi såg en lite flimrig filmsnutt om en sufisk rit, eller kanske går det inte att kalla det rit, kanske var det ett flöde. Vi tänkte också på Armenien. Och mannen från Kurdistan berättade om hur viktiga hemligheterna är och skyddet av det privata och det inre. Han sa att han inte förstår att européerna berättar så mycket om sig själva. Jag sa att jag berättar allt om mig, men att det jag berättar inte är om mig utan om oss alla, att jag kanske är en spegel. Och vi förstod varandra på ett mirakulöst sätt som om vi sett på varandra genom ett alldeles klart vatten.

Det andra jag vill berätta om Alex’ och min vecka tillsammans handlar om vårt besök på det arkeologiska museet. Egentligen var vårt stora mål mumielindan med den längsta bevarade texten som finns på etruskiska, för vi hade lovat varandra långt tidigare att en gång skulle vi gå till museet och titta på den. Men mumielindan blev inte den största upplevelsen. Sådant kan man ju inte bestämma i förväg. Det märkligaste vi fann i museet var den uråldriga ”vučedolska golubica” (duvan från Vučedol), som för övrigt kanske inte alls är någon duva utan en rapphöna (jarebica). Fågeln är av keramik och den är från 2500 f.Kr. ungefär och det mest kända fyndet från Vučedolkulturen som hade sin blomstringstid 3000-2500 f.Kr. i östra Slavonien. Duvan eller rapphönan har en magisk gestalt med ett fint litet huvud och en mäktig tjock kropp med rika ornament. Det är väldigt lätt att bli förtrollad av den.

Eftersom jag kanske kommer att vara lite återhållsam med min ändlösa berättelser om vad jag ser genom fönstret, eller var och med vem jag dricker kaffe eller hur det känns att stiga upp, så skickar jag er denna glittrande adventsspårvagn.

Res med den längs Zrinjevac och in mot Trg och vidare utmed Ilicas slingrande kurvor! Pingla i klockan! Bjud varandra på kuhano vino! Och gläd er åt alla de blinkande ljusen som är inbäddade i Zagrebnattens stora djupa mörker!