Så är det morgon igen och jag tittat ut genom fönsterglipan bort mot den höga palmens krona och försöker minnas något av gårdagen, en dag så full av platser jag aldrig varit på tidigare, full av nya dofter och ljud. Och jag tänker på förmiddagen med den vilda valpen Sniski (nej, hon heter egentligen något annat som jag glömt), en blandning av pitbull och husky och en ovälkommen gäst för Simon.
Det började med att Rudolf och jag gick iväg några kvarter bort till Jussi för att hämta henne. (Senare ska jag försöka beskriva de här kvarteren, som är så märkligt lugna men med något annat ruvande under ytan.) Vi fick veta att Sniski var på dåligt humör och vi funderade lite på hur en tvåmånaders valp kunde vara på annat än valphumör. Vi fick henne med koppel och så började vi gå hemåt. Först for Sniski hit och dit som en kapstadsvind, men så blev hon plötsligt trött och lät sig bäras.
När vi kommit innanför den tredje grinden var vi hemma och Simon studerade Sniskis ankomst från muren.
Sniski övertog snabbt hela markreviret och for hit och dit och slet loss grenar, bet i skorna utanför dörren och rotade i marken så att jorden yrde. Simon observerade kritiskt men lugnt.
Så blev den lilla vilden trött och somnade på soffan och allt blev mycket stilla. Efter en stund kom Simon ner från muren och la sig i sitt hörn av soffan. En stund sov båda djuren och Rudolf och jag drack kaffe och kände oss nöjda och tänkte att det här gick ju riktigt smidigt. Men så vaknade Sniski och började tassa omkring och plötsligt stod hon under och lite snett bakom Simon som vaknade till och i ett slag tappade humöret. Han svällde upp till ett stort brandgult klot och fräste så det stänkte om nosen och så reste han sig till hälften och smällde ett par gånger i tät följd med framtassarna mot soffans armstöd så att dammet yrde. (Nej, inga bilder.) Både Sniski och jag for iväg utan kontroll, men Rudolf lyfte snabbt upp det arga klotet och försvann ut genom grinden med det. Efter en stund var lugnet återställt men vi bestämde oss för att ta Sniski till havet så att Simon kunde få återta kontrollen över sitt hemområde.
Det blev en äventyrlig vandring. Sniski gick, sprang, hoppade, nöp oss i benen och blev trött och ville bäras och så gick det varv efter varv. Ute på ”stora vägen” var trafiken gles men nyckfull. Av och till tvärstannade någon och liksom ”släppte av bilen” i vägkanten, överfulla bilar med armar viftande ur sig ven förbi, de ropades mellan bilarna och det hela var mycket spännande.
Snart var vi nere vid en havsvik och Sniski skuttade i sanden och hade gärna velat hälsa på alla vi mötte men de flesta tyckte visst att hon såg farlig ut. Det var bara en liten pojke med rockring som nästan vågade klappa henne. Havet utanför på den här sidan är Atlanten och vattnet är kallare än det i Indiska Oceanen. Jag kände lite på det och tänkte att det nog ändå går att bada i det.