Kategori: Berättelser ur livet

Idag skiner solen lite blekt över ”parken” utanför mitt fönster. Nyss var jag nere på Simpa och drack kaffe med Đurđica och Hajdi, som var ovanligt stillsam efter att lekt vilda lekar med en stor cane corso på ”livada” (ängen). Jag är hemma här i mitt kvarter och jag är också hemma i själva den stora lilla staden. Igår var det Babylon eller ”Bodilon" på Kino Grič, ”mitt” svenska språkkafé, så jag var inne i stan och såg hur vacker den är i mörkret. Eller ska jag säga ”det upplysta mörkret”?

Ja, det är sant, jag tänker ofta liknande tankar och säger ofta liknande saker för att det finns vissa konstanter i mitt liv, tillfälliga förstås, men ändå på sitt sätt fasta. Något verkligt fast finns ju inte för någon. Kommer jag att stanna här eller finns fortfarande drömmen om Trieste? Ibland verkar den blekna bort eller förbli just en dröm. Min verklighet är här och drömmen är i Trieste. Eller har drömmen nu flyttat till Afrika, som ju blev ett sådant djupt känt hem på bara två veckor? Jag vet inte, men kanske håller Zagreb å andra sidan nu för mig på att utvidgas till världen. Živi atelje är en plats jag inte bara besöker för att uppleva kinesiska teceremonier utan också för att möta impulser som når staden utifrån de olika länderna. Jag har hört dikter på dari där och den fantastiska berättelsen om hur blommorna en gång i tiden kom in i de persiska mattorna. Och nu finns också den lilla nigerianska restaurangen på Gundulićeva som har blivit till mitt zagrebska Afrika. Och samtidigt är Zagreb hela tiden helt och hållet sig självt på ett både tryggt och anspråkslöst sätt. En stad efter människans mått.

Nu ligger mer än ett helt år mellan mitt nu och tidpunkten för Londis död. Chocken och skräcken har så småningom fått sina skarpaste kanter nedslipade till sorg och saknad och jag kan nu minnas henne med ett slags sorgsen värme och jag vet att hon var den bästa varelsen i mitt liv och jag kan finna en sorgsen tröst i detta.

När jag tittar ut genom fönstret kan jag tänka på att hon inte ligger där i hörnet utan att gripas av förtvivlan. Eller skräck. Men jag vet att detta är en mycket långsam och lång vandring och jag vet att faror lurar. Jag måste hela tiden hålla mig beredd för saknadens hugg, även om dess tänder blivit något mindre skarpa. Och jag letar i hemlighet efter en väg tillbaka. Det kommer jag alltid att göra och det är också helt riktigt så. Också ett sökande som inte för till något finnande har ett värde.

Vincent van Gogh, honom känner vi alla till. Vi har sett de allvarsamma rödhåriga självporträtten, hans stilleben med solrosor, den ”buckliga” kyrkan i Auvers-sur-Oise, de gyllene sädesfälten under sensommarhimlens blåhet, de krumma broarna, de knotiga träden, stjärnorna som virvlar och dansar över vågiga natthimlar, den där såningsmannen framför eldklotet vid horisonten, det ljusa nattliga kaféet i gränden…Vi bär allesammans hans målningar med oss på vår väg och om man smiter förbi honom märker man det och det är detsamma som att inte gå förbi.

Och nu finns filmen Loving Vincent av Dorota Kobiela och Hugh Welchman, en film som återger delar av konstnärens liv genom målningar gjorda av 125 konstnärer (har jag läst) som följer hans sätt att måla. Filmen har en berättelse och i den rör vi oss kring slutet av van Goghs liv och tiden efteråt i spekulationerna kring varför och hur han dog så ung. Den vill jag inte återge, för jag tappade tidigt tråden även om Vesna berättat intrigen några kvällar innan. Jag nöjde mig med att veta att det fanns en historia och att vem som helst – även jag själv – kan ta reda på dess förlopp om det skulle finnas någon sådan där önskan att veta. I stället satt jag där bredvid Gabi i halvmörkret på Kino Europa och lät mig föras genom bilderna över färgerna och de borstiga penseldragen. Jag gjorde en resa över ansikten och landskap och himlar. Och jag tänkte på det som jag tror var denne konstnärs sorger och kamp, men jag lät de böljande färgerna få slutordet.

Medan jag tittade på filmen smygfotograferade jag då och då – det är något jag har svårt att låta bli – särskilda ögonblick, ofta lite för sent och hela tiden ganska fumligt eftersom jag blir fumlig när jag gör något jag tror eller vet är förbjudet. Så av de bilderna blev det en annan film som är ganska olika det jag såg, ett slags bakvänt stapplande och bleknad följeslagare till det som visades. Det man ser bäst är egentligen ”skalet”, Kino Europas vackra interiör. Kanske hade Vincent tyckt om dessa väggar.

Afrika seglar ännu som ett moln av ljus och mörker högt över mitt huvud och på mitt överkast ser två giraffer varandra över ”axlarna” och de fyra pärlhönorna i hörnen verkar söka efter vägar utanför tyget, men jag är ändå tillbaka här i mitt Sigečica-liv. Nyss satt Đurđica och jag hemma hos Vesna och drack bosniskt kaffe tillrett enligt nästan – ja, nästan för källvattnet fattades och kaffet var inte nymalt – alla konstens regler. Nej, Vesna är inte från Bosnien, men hon har lärt sig laga detta kaffe och hon har den rätta servisen och hon hade dagen till ära köpt rahat lokum på Union.

Så vi satt där vid hennes skrangliga men nyreparerade brandgula bord och drack kaffe och åt de söta bitarna av rahat lokum och berättade historier för varandra. Vid våra fötter låg den urgamla hunden Lola som saknar den urgamla katten som dog vid jul. Och det var över ett år sedan Londi levde. Vi talade om det fantastiska geniet Nikola Tesla, men inte egentligen om hans uppfinningar utan om hans fria själ och hans vänskap med den indiske filosofen Swami Vivekananda. Vi talade om kelterna och om etruskerna och om Vincent van Gogh och hans svåra liv och stora konstnärsskap och om att det nu går en film om honom på Kino Europa som heter ”Loving Vincent”. Vesna har sett den och den går ännu här, så jag hoppas jag inte glömmer att se den. Och så var vi tillbaka hos Tesla men min tanke slet sig till Vítězslav Nezvals dikt ”Hymnen om Edison”, den elektricitetshymn som Tesla så lätt får mig att tänka på och som jag tror handlar om honom också.

Och nu får jag höra det underliga och skrämmande att någon alldeles nyss blivit skjuten på Rapska, kanske medan jag gick hem längs en annan del av den gatan.

I dessa dagar efter hemkomsten till Zagreb tänker jag ibland på Siegfried i Niebelungensagan. Han hade ju badat i den av honom dödade drakens blod och blivit osårbar och förstod också fåglarnas språk. Men så fanns det där stället mellan skulderbladen som lindlövet täckt under badet, men det lämnar jag åt sidan, kanske fanns det inget lindlöv och allt som hände sedan var nog bara påhittat. Jag tänker på detta för att jag har badat i Afrikas sol och blivit osårbar mot den kroatiska vintern, som ligger och ruvar i det grå dagsljuset. Jag märker att jag ännu efter en vecka har solen och det mänskliga vimlet kvar i mig. Ingen tyngd finns och jag har en annan ansiktsfärg än andra vintrar här. Och kanske skulle jag förstå pärlhönornas språk om jag träffade någon av dem nu. Och den stoftfyllda och vid någon oförsiktig rörelse rykande soffan vid väggen till Rudolfs granny house är en plats mina tankar gärna sätter sig i och blicken svävar bort mot den höga rufsiga palmen och Simon ligger där i hörnet och Rudolf letar efter något inne i rummet…