Kategori: Berättelser ur livet

Det har varit en härlig dag. I slutet av förmiddagen tog vi spårvagnen in till stan, Nilla, Miki och jag. Lite ovant kändes det att kliva på spårvagnen med krycka, men det gick fint, till och med när vi bytte till en av den äldre höga typen vid Glavni kolodvor. Magnoliorna runt Tomislav-statyn är på väg in i fullaste blom – så härligt att se. Och så kom vi då fram till Trg och jag gick ganska stadigt medan Nilla höll reda på Miki som var full av energisk spänning. Det var en skön känsla att gå bland folk igen. Med lite halvdålig teknik tog jag mig sedan uppför trapporna till Dolac, kanske var tekniken till och med halvbra när jag kom till den övre trappan. Och så var vi då uppe på torget och kunde njuta av anblicken av alla vackra frukter, honungsburkarna och grönsakerna. Vi gick längs ena långsidan – eller är det en kortsida? – bort till hörnet där Amfora ligger. Först såg det ut som om alla platserna var tagna men så hittade vi ett bord. Vi beställde lignje och blitva och Nilla tog ett glas vin. Jag vågar mig ännu inte på något som kan störa min balans, så jag drack vatten. Vi tittade ut över torget bort mot domkyrkan och kände att vi satt på en bra plats.

Och så kom maten och drycken och vi njöt av det vi fick oss serverat.

Efteråt gick vi uppför trappan till Kerempuh teg och satte oss på ett kafé på upphöjningen med utblick över Dolac. Där beställde vi kaffe och väntade på Zvonko som var på väg. Miki hade hela tiden mycket att observera. Och jag kände livsandarna återvända.

Konstiga dagar – egentligen mådde jag som bäst i slutet av gipstiden. Nu är jag ute ur puppan och det innebär en tid när ansvar och plikter börjar tränga sig på som vanligt igen. Kanske handlar allt om jämnvikt. När man är svag befrias man – om livet är någorlunda vänligt mot en – från en rad bördor. När man blir starkare kommer bördorna tillbaka och andra behöver kanske hjälp i stället. Den här dagen har inneburit ett steg bakåt i framstegen för kraften har inte riktigt hållit jämna steg med bördor och ansvar. Förmiddagen tillbringade vi på den lilla djurkliniken på Heinzelova för Miki skulle vaccineras mot rabies och i hans pass såg det ut som om den här dagen var den sista möjliga. Det visade sig sedan att det ”bara stod så” och att det hade gått att skjuta på det ännu någon vecka. Nå, vi var där, Miki, Nilla och jag och chauffören från Zoo-taxi och jag trädde brnjican över Mikis nos och när sprutan stacks in fick han en kort skräckattack och försökte bitas, men allt gick bra, fast efter det var både han och jag rätt slaka.

Och på eftermiddagen var det dags för min första lektion efter benbrottet. Jag går nu med en krycka, men klarar inte trängsel och spårvagnar, så det blev taxi. Lektionen kan jag egentligen inte bedöma hur den gick, men den blev av och ingen skandal inträffade och jag föll inte ihop. Gott så. Och nu sitter jag hemma och rättar igen, men det gungar lite i min inre värld. Mer än så här kan jag inte, det känner jag tydligt. Jag kommer säkert att sova som något av det tröttaste man kan tänka sig.

Det blev inte någon himlastormande upplevelse att bli av med gipspuppan, jag är liksom trött i vingarna från början. För många tunga timmar på sjukhuset kanske och när jag nu går, så känns benen – särskilt det ena men inte bara det – rätt främmande och liksom fjärran eller fjärrstyrda av någon annan. Jag är gränslöst matt och när jag för en stund sedan satt på en bänk i ”parken”, medan Nilla och Miki var på promenad, kände jag att jag blev införlivad i gubbarnas och gummornas bänksittartillvaro. Nej, det var inte hemskt bara väldigt fast eller statiskt. Här är här är här.

Efter en spännande dag med två turer till Simpas terrass känns allting fullbordat.

En epok är på väg mot sitt slut för imorgon bär det av till Traumatologija igen, den är gången för gipsavtagning. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det ska gå till och en lätt oro kryper runt i mig. Hur kommer det att vara att gå på två fötter igen? Kan jag det? Hur länge kommer jag att behöva kryckorna, dessa trygghetens ”štake”? Jag är som en puppa som inte vet någonting alls om det fjärilsliv som nu förespeglas mig. Det fanns ändå en trygghet i det där inåtvända eremitlivet och det gav oanade fickor av mening. Fast nej, jag vill förstås ut, men det är ändå överraskande vilken märklig underjordisk färd det har varit. Jag har varit med om så svindlande mycket mellan mina fyra väggar och sedan i den lilla nära världen strax utanför. Världen är så stor.

Märkliga dagar, min rörelsefrihet ökar med små steg, små men omtumlande. Igår eftermiddag satt vi ute på Simpas terrass, Nilla, Miki och jag. Det var inte helt lätt att komma upp på terrassen, jag tog den säkraste vägen och kravlade mig upp i stället för att ta något ostadigt vingelsteg. Just nu har jag förbjudit mig allt onödigt risktagande. Det var härligt att äntligen titta ut över ”parken” igen och från alldeles rätt ställe.

Och Miki var ju nöjdare med utsikten från den upphöjda platsen än ifrån uterummets dörröppning. Äntligen hade han en riktigt bred utblick. Och Nilla tycker ju också om Simpas terrass.

Vi satt där ganska länge, ja, ända tills skuggorna från träden började sträcka på sig och luften blev lite svalare. Jag kände hur tankarna rörde sig på ett nytt eller nygammalt sätt. För den som är van vid att kunna gå och ju gåendet och tanken ofta förbundna med varandra – tanken rör sig lättare vid fötternas rörelse framåt. Och när synfältet är vidare.