Kategori: Berättelser ur livet

”Sista kvällen med gänget”, det vill säga det här lilla gänget som består av Nilla, Miki och mig. Imorgon åker Nilla hem och då får vi inrätta på nytt sätt igen, Miki och jag. I alla fall firade vi med en kväll i Simpas uterum.

Och jag går visserligen med krycka men redan lite stadigare än för någon dag sedan och snart slutar jag kanske åka taxi till universitetet. Tillvaron känns oöverskådligt föränderlig. Det som var omöjligt för en vecka sedan är nu nästan lätt. Och nästa vecka anar jag ingenting om.

Morgonen har varit skön och solig och jag passar på att hälsa lite till er ifrån Simpa innan dagens lektioner har knäckt min ork. Nilla och jag fick bord och stolar utställda på terrassen efter gårdagens gråväder. Ja, och så kom Hana med vårt kaffe och Miki la sig till rätta i spanarposition. En av Simpas habituéer, minns inte hans namn nu, försökte övertala mig att klippa Miki lite ”så att han skulle bli mer attraktiv för damerna” och att han kunde ta honom till en bra frisör. Jag tackade nej och sa att han är tillräckligt stilig som han är och att de gråa stråna bara gör honom mer intressant. Och mannen som själv är rätt gråhårig tog det kanske som en komplimang…

Det tar på krafterna att bli frisk. Idag går jag bättre än igår än i förrgår… Men så här mot kvällen är jag helt matt och vet knappt vad jag har gjort. Jo, jag har rättat texter och förberett lektioner, men ändå vet jag inte riktigt. Dagen har varit kall och rågrå och jag har inte varit på Simpa. Nilla och Miki har promenerat lite minimalistiskt i kvarteren här omkring och jag har provgått till dom zdravlja och talat lite med min husläkare, doktor Herman, om hur jag ska träna. Han visste ungefär lika lite eller mycket som jag. De första två veckorna ska jag inte belasta för mycket, nej, det ska jag väl inte. Och kanske ska jag fråga en ”fizijatar”, en privat sådan. Annars har Nilla lagat god mat åt oss och nu väljer jag att visa en bild från den vackra lördagen då vi drack kaffe med Zvonko på Kerempuh trg.

Idag har jag sprängt ytterligare en gräns och varit på söndagsmarknaden borta på Britanac. I och för sig satt jag mest medan Nilla var runt och tittade och köpte lite saker. Miki fick mot sin vilja sitta med mig, men det kom förbi rätt många både hundar och människor, så han blev inte helt uttråkad, tror jag. Och det blev inte jag heller för det hände en hel del i ståndet framför mig.

Till det hela drack jag kaffe och sedan kom Nilla och visade sina inköp och efter det lämnade vi torget, korsade Ilica och smet in på en av alla de där små hemlighetsfulla gårdarna som Ilica har i sina bakfickor. Ja, och vi beställde kaffe och satt en stund i solen och Miki kikade in i hålen runt omkring.

Det har varit en härlig dag. I slutet av förmiddagen tog vi spårvagnen in till stan, Nilla, Miki och jag. Lite ovant kändes det att kliva på spårvagnen med krycka, men det gick fint, till och med när vi bytte till en av den äldre höga typen vid Glavni kolodvor. Magnoliorna runt Tomislav-statyn är på väg in i fullaste blom – så härligt att se. Och så kom vi då fram till Trg och jag gick ganska stadigt medan Nilla höll reda på Miki som var full av energisk spänning. Det var en skön känsla att gå bland folk igen. Med lite halvdålig teknik tog jag mig sedan uppför trapporna till Dolac, kanske var tekniken till och med halvbra när jag kom till den övre trappan. Och så var vi då uppe på torget och kunde njuta av anblicken av alla vackra frukter, honungsburkarna och grönsakerna. Vi gick längs ena långsidan – eller är det en kortsida? – bort till hörnet där Amfora ligger. Först såg det ut som om alla platserna var tagna men så hittade vi ett bord. Vi beställde lignje och blitva och Nilla tog ett glas vin. Jag vågar mig ännu inte på något som kan störa min balans, så jag drack vatten. Vi tittade ut över torget bort mot domkyrkan och kände att vi satt på en bra plats.

Och så kom maten och drycken och vi njöt av det vi fick oss serverat.

Efteråt gick vi uppför trappan till Kerempuh teg och satte oss på ett kafé på upphöjningen med utblick över Dolac. Där beställde vi kaffe och väntade på Zvonko som var på väg. Miki hade hela tiden mycket att observera. Och jag kände livsandarna återvända.