Kategori: Berättelser ur livet

Om någon skulle fråga mig: ”Vad är det för dag idag?” och som lite hjälp på traven ”Det börjar på ’t’, så skulle jag svara: Tröttdag. Jag är helt slut. Dagen har varit bra och glad men den har tömt mig på varje uns av kraft. Nej, jag orkar inte prata om vad jag har gjort. Och inför kvällsrundan såg Miki lika trött ut som jag kände mig. Han låg kvar på sidan när jag trädde på honom hans ”ormica” (sele).

Och vi gick bara en bit neråt längs Rapska där den övergår i Folnegovićeva. Jag fattar aldrig var gatan byter namn. Stället verkar glida. Nå, det bästa på promenaden blev stoppet vid soptunnorna. Miki undersökte minutiöst och med expertmin marken runt dem.

Och efter denna höjdpunkt vände hemåt igen. Vi undvek en skällande hund för jag litar inte på min kryckgång vid mer spända hundmöten. Sådant spar jag till stadigare dagar. Ja, och vi tog hissen upp och klev in i lägenheten och jag tog en spegelbild av mig själv sittande taburetten för skoavochpåtagning. Ja, det är Toma som kallar den ”taburet” och det är honom jag har lånat den av. Bra är den. Laku noć!

Dagen började i hällregn och en ganska svår och lite halkig promenad och jag kände tydligare än kanske någonsin detta att ”allt är oss givit och allt kan tas ifrån oss” vilket ögonblick som helst. Benbrottet förtydligar det tillfälliga i överlevnaden. Gång på gång tänker jag: det var nära ögat, men just den här gången gick det bra. Om nästa vet jag ingenting. Om man vill kan man säga att livet har blivit mer spännande och äventyrligt och rutiner och självklarheter ter sig som något utom räckhåll. Allt sker bara en gång, den första gången. Upprepningar är delar av en makalös trygghet och bekvämlighet. Men äventyr innehåller inte bara faror utan också glädje. Överraskningarna strömmar över mig. Men också regnet, så jag vänder blicken mot bilderna från den underbara gårdagen där den ligger tryggt förvarad i det förflutna och riskfria. Gabi, Miki och jag var på Cooltura för första gången på en skiva evighet. Almir bygger ny terrass, så vi fick sitta på insidan men alldeles vid öppningen mot solen och himlen och den nya terrassen.

Idag är det en stor vårdag med högt i tak och glada vindar virvlar runt den ljumma luften. Jag fortsätter mitt återinträde i världen. Alla vägar är längre än före benbrottet och jag tycker mig färdas genom dimensionerna. Nej, jag drömmer inte, jag håller hårt i Mikis koppel och stödjer mig metodiskt på kryckan och jag tar mig framåt. Imorse gick vi längs Rapska ner mot Folnegovićeva. Vi svängde in vid de gamla garagen och jag kastade lite boll – ja, nu har jag boll med mig på promenaderna – och Miki hämtade den eller lät bli.

De blommande plommonträden doftade sitt rus till oss. Och så fortsatte vi nedåt mot gatans slut och svängde in på den där gräsplanen där hundar egentligen inte får vara eller så är det bara förbjudet att vara där på vardagarna när alla bilarna står där längs kanten. Omöjligt att veta och kanske också lite onödigt.

Jag fäste den långa linan vid Mikis koppel igen och kastade iväg en pinne som Miki fångade men lät bli att bära tillbaka, men själv kom han tillbaka, så han fick sin ostbit.

Ja, och så bollade vi runt lite och ibland kom Miki tillbaka med bollen, ibland inte och allt var bra. Och solen värmde allt mer.

Till slut tröttnade Miki på bollen och sprang inte ens efter den när jag kastade. Och jag förstod honom. Hur länge kan en sådan här trasig tennisboll vara rolig egentligen?

Under tiden hade en timme hunnit gå sedan vi gick ut, så jag tyckte att vi kunde vända hemåt. Men när vi kom till Simpas terrass sken solen så vackert att jag bestämde mig för att först ta en kaffepaus. På terrassen satt redan några av husets barnfamiljer eller i alla fall föräldrarna, barnen lekte med bollar i gräset under träden och lille Luka kom fram och hälsade på Miki.

Möjligheterna ökar. Det går inte snabbt men de ökar och jag ser hur vår värld växer. Igår gick vi på egen hand till parken vid lekplatsen igen och den här gången hade jag med mig den långa linan. Jag fäste den vid Mikis koppel och så kastade jag pinnar från bänken där jag satt. Lite ostbitar hade jag i väskan för att göra det hela ännu bättre.

Och Miki förstod leken och sprang efter pinnarna. Visserligen bar han inte alltid tillbaka dem, men själv kom han alltid tillbaka och det inte bara för att linan sträcktes. Tricket med ostbitarna tyckte han var lockande.

Ja, så vi var väl där nästan en timme och lekte pinn- och ostleken. Och imorse gick vi åt ett annat håll och jag klarade morgonrundan, trots att jag var lite stel efter natten. Sedan kom Toma och tog Miki på en språngrunda och nu kommer strax Gabi och till kvällen tar Vesna hand om promenaden. Så länge vädret är vackert och så länge helgen varar går nog allt bra och sedan kanske jag redan är lite stadigare på benet. Rörelsen går framåt enligt principen ”polako” och jag förväntar mig inte att ni ska tycka att det är spännande.

Ännu ett steg är taget på vägen ut ur benbrottet. Ett mycket litet steg kan det kanske te sig som och ja, det är väl inte stort med någon måttstock mätt, men viktigt eftersom det är ett i raden, ett längs vägen. Så är det med steg, den egentligen betydelsen ligger i den längre eller kortare rad där det har sin plats, inte i steget som sådant. Det fanns steg före det här steget och det finns ett kommande steg och sedan andra. På kroatiska heter ”steg” ”korak” och det ordet är som en kraftfull, något oslipad skulptur som konturskarpt återger stegets grundidé.

Rent konkret består morgonens steg i att jag tagit mig till Simpas terrass på egen hand med Miki. Sakta sakta gick vi runt hörnet och längs husväggen och så runt nästa hörn, Simpa-hörnet, där jag band Miki vid ett av parasollen. När jag såg att han intagit sin spanarposition, gick jag in i baren och beställde mitt kaffe av Hana. Och så ut igen, upp på terrassen och till mitt utvalda bord – Stanko vinkade från en parkbänk och jag nickade till svar – och så satte jag mig på en av stolarna med ryggen mot tegelväggen.

Hana kom ut med kaffet och en chokladbit som extra uppmuntran och jag tog fram en bok: ”Nedräkning” av Birgitta Boucht. Den passar som en smidig handske kring min tillvaro och blir stundtals till ett slags interpretation av den. ”Till Nepal kom vi visserligen inte, men till Zakopane. Där bildade vi bergsänglarnas förening”.