Ännu ett steg är taget på vägen ut ur benbrottet. Ett mycket litet steg kan det kanske te sig som och ja, det är väl inte stort med någon måttstock mätt, men viktigt eftersom det är ett i raden, ett längs vägen. Så är det med steg, den egentligen betydelsen ligger i den längre eller kortare rad där det har sin plats, inte i steget som sådant. Det fanns steg före det här steget och det finns ett kommande steg och sedan andra. På kroatiska heter ”steg” ”korak” och det ordet är som en kraftfull, något oslipad skulptur som konturskarpt återger stegets grundidé.
Rent konkret består morgonens steg i att jag tagit mig till Simpas terrass på egen hand med Miki. Sakta sakta gick vi runt hörnet och längs husväggen och så runt nästa hörn, Simpa-hörnet, där jag band Miki vid ett av parasollen. När jag såg att han intagit sin spanarposition, gick jag in i baren och beställde mitt kaffe av Hana. Och så ut igen, upp på terrassen och till mitt utvalda bord – Stanko vinkade från en parkbänk och jag nickade till svar – och så satte jag mig på en av stolarna med ryggen mot tegelväggen.
Hana kom ut med kaffet och en chokladbit som extra uppmuntran och jag tog fram en bok: ”Nedräkning” av Birgitta Boucht. Den passar som en smidig handske kring min tillvaro och blir stundtals till ett slags interpretation av den. ”Till Nepal kom vi visserligen inte, men till Zakopane. Där bildade vi bergsänglarnas förening”.