om jämnvikt

Konstiga dagar – egentligen mådde jag som bäst i slutet av gipstiden. Nu är jag ute ur puppan och det innebär en tid när ansvar och plikter börjar tränga sig på som vanligt igen. Kanske handlar allt om jämnvikt. När man är svag befrias man – om livet är någorlunda vänligt mot en – från en rad bördor. När man blir starkare kommer bördorna tillbaka och andra behöver kanske hjälp i stället. Den här dagen har inneburit ett steg bakåt i framstegen för kraften har inte riktigt hållit jämna steg med bördor och ansvar. Förmiddagen tillbringade vi på den lilla djurkliniken på Heinzelova för Miki skulle vaccineras mot rabies och i hans pass såg det ut som om den här dagen var den sista möjliga. Det visade sig sedan att det ”bara stod så” och att det hade gått att skjuta på det ännu någon vecka. Nå, vi var där, Miki, Nilla och jag och chauffören från Zoo-taxi och jag trädde brnjican över Mikis nos och när sprutan stacks in fick han en kort skräckattack och försökte bitas, men allt gick bra, fast efter det var både han och jag rätt slaka.

1IMG_5523

Och på eftermiddagen var det dags för min första lektion efter benbrottet. Jag går nu med en krycka, men klarar inte trängsel och spårvagnar, så det blev taxi. Lektionen kan jag egentligen inte bedöma hur den gick, men den blev av och ingen skandal inträffade och jag föll inte ihop. Gott så. Och nu sitter jag hemma och rättar igen, men det gungar lite i min inre värld. Mer än så här kan jag inte, det känner jag tydligt. Jag kommer säkert att sova som något av det tröttaste man kan tänka sig.

Kommentera