Sedan min syster Nilla kom hit igår är jag på ett slags grönbete. Tre gånger har jag redan varit ute, fast ute betyder förstås inte mer än de där stegen till Simpa och sittandet där i uterummet i solstrimman, men det innebär ändå en stor förändring. Jag är ute och hälsar på folk och igår kom Vesna på kaffe och idag Gabi – på Simpa alltså. Plötsligt tillhör världen mig igen. Aldrig hade jag väl i mitt tidigare liv trott att frihet kunde se ut så här!
Strax innan jag vaknade drömde jag i tät följd två korta drömmar. Nu minns jag bara den första, den sista föll ut ur minnet när jag vände ansiktet mot ett ljud utanför fönstret. Men den första är kvar och jag drömde så här: Jag satt på marken långt i en skog någonstans i Sverige, tror jag, tillsammans med Sandro – min första man – och en annan person, troligen en man, men jag kunde inte se hans ansikte. Vi var alla tre unga. Och vi kunde av någon outgrundlig anledning inte resa oss och vid sidan av oss löpte ett delvis övervuxet järnvägsspår. Runt omkring stod träden tätt. Det var vackert och kanske sommar men jag kände att jag behövde luft och en fri utblick och jag sökte efter en öppning, men fann ingen. ”Ma dov’è l’orizzonte?” sa jag med ansiktet vänt mot marken. Ingen svarade och jag tittade på Sandro, den andre fortsatte att vara en gåta, och då såg jag att han log på ett svävande sätt och någonstans inifrån skogen hördes tonerna av Angelo Branduardis ”La favola degli aironi” (Sagan om hägrarna) och strax innan drömmen avlöstes av den nästkommande uppfattade jag orden ”dove svanisce l’orizzonte” (där horisonten försvinner)…
En vecka kvar med gips, vårsolen är inne i balkongrummet och gör att jag inte saknar möjligheten att gå ut – inte så värst mycket i alla fall. Termometern säger 22 grader i skuggan och jag tänker inte säga att jag önskar att det vore kallare. Våren sitter mittemot mig vid bordet.
Miki är ”bortrest” igen och håller till hos Vesna några kvarter härifrån. Imorgon kommer han tillbaka på riktigt för då kommer också min syster och jag kommer att bli utsläppt då och då, redan under gipsdagarna. Jag försöker få överblick över vilka spår de här sex veckorna av instängdhet har satt i mitt sinne. Kanske kommer minnena från den här tiden att vara tydligare än från många andra tider just för att allt på något sätt varit nytt. Jag har sett lägenhetens väggar och golv ur andra vinklar än annars, möblerna har tagit andra gestalter, mycket som annars har varit självklart möjligt har under den här tiden varit omöjligt, som att bära en tallrik till bordet eller ta ner en bok från någon hög plats i bokhyllorna. Jag har vant mig vid att ha mer hundhår på golvet än vanligt och Miki, när han har varit här, har verkat större än tidigare trots att han nog inte har vuxit. Några av mina vänner har jag lärt känna närmare, också beroendet och hjälplösheten har jag lärt känna närmare och jag tror att jag har lärt mig att hantera dem förhållandevis bra. Jag har lärt mig något om att gå på kryckor. Även om jag under de första veckorna sov väldigt mycket, kanske ibland tretton-fjorton timmar om dygnet, så har jag hunnit läsa fler böcker och skriva fler recensioner än jag brukar under liknande tidslängd. Och jag har översatt kanske tio eller elva dikter av Else Lasker-Schüler. Några ligger halvgjorda, andra kan jag nästan säga att jag är nöjd med. Och jag har arbetat med tentor och rättning och planering av kurser och nu rättar jag dagligen texter som kommer in. Vad är det då jag inte har gjort eller inte gör i dessa dagar? Jag har inte gått ut med Miki de där timmarna varje dag, jag har inte handlat, jag har inte varit på stan, jag har inte suttit på kaféer, jag har inte varit på universitetet, jag har inte städat, inte lagat mat, inte suttit i barer om kvällen, inte gjort några resor, februari brukar ju annars vara en resemånad, men denna februari inget Ljubljana, Rijeka, Sarajevo eller Trieste…
Dagen går mot kväll och jag försöker summera den så gott det går. Nej, jag har inte varit ute och vädret har varit vackert, men de flesta är ju upptagna och viktigast är ju att Miki kommit ut och att han kommer ut nu till kvällen. Till det ovanliga i min uppochnervända värld hör att Miki varit hemma ganska mycket denna dag. De senaste två veckorna har han ju bott mest hos Vesna, så nu känns det nästan lite som om jag har besök när han är här.
Den här ovanliga dagordningen beror på att Vesna är bortrest, så jag har haft andra hundhjälpare på besök. På morgonen var Vanja här och lät Miki visa honom runt på Sigečica på ett expertmässigt sätt. Vid middagstid kom Toma och han hade egentligen ingen tid, så Miki fick vara med honom i hans sysslor under eftermiddagen. Bilturer hit och dit – jag vet inget alls om vart – och lite småpromenader mellan. Och så i slutet av eftermiddagen kom Miki hem och nu ligger han och väntar på att Mirjana ska hämta honom för kvällsrundan.
Och vad har jag gjort i bakgrunden av detta Miki-liv? Gått igenom några studenttexter, planerat en kurs, läst i Sarajevski Marlboro, längtat ut…
Den här dagen är iskall, kanske två grader i skuggan, men solen skiner vackert över tingen. Våren har gått undan en stund för att hämta andan inför ett nytt anlopp mot vinterkrafterna.
För torsdagen förutspås tjugo grader. Kanske blir det verklighet. Jag gläder mig i alla fall åt ljuset denna köldens dag. Och jag läser en text som återger ett pedagogiskt samtal mellan kejsarsonen Pippin och läraren Alkuin och platsen för samtalet är Karl den stores hovskola i Aachen. Den första frågan handlar om våren.
Alkuin: Quid est ver?
Pippin: Pictor terrae.