Strax innan jag vaknade drömde jag i tät följd två korta drömmar. Nu minns jag bara den första, den sista föll ut ur minnet när jag vände ansiktet mot ett ljud utanför fönstret. Men den första är kvar och jag drömde så här: Jag satt på marken långt i en skog någonstans i Sverige, tror jag, tillsammans med Sandro – min första man – och en annan person, troligen en man, men jag kunde inte se hans ansikte. Vi var alla tre unga. Och vi kunde av någon outgrundlig anledning inte resa oss och vid sidan av oss löpte ett delvis övervuxet järnvägsspår. Runt omkring stod träden tätt. Det var vackert och kanske sommar men jag kände att jag behövde luft och en fri utblick och jag sökte efter en öppning, men fann ingen. ”Ma dov’è l’orizzonte?” sa jag med ansiktet vänt mot marken. Ingen svarade och jag tittade på Sandro, den andre fortsatte att vara en gåta, och då såg jag att han log på ett svävande sätt och någonstans inifrån skogen hördes tonerna av Angelo Branduardis ”La favola degli aironi” (Sagan om hägrarna) och strax innan drömmen avlöstes av den nästkommande uppfattade jag orden ”dove svanisce l’orizzonte” (där horisonten försvinner)…
