Nu är jag enahanda på ett nytt sätt. I stället för bilder på Miki bevakande min gipsfot på soffan eller trånade utblickar genom fönstret blir det nu en serie bilder från dörrhålet i Simpas uterum, idag också med vy över den utmärkta gubbhörnan där. Ni ser Stanko och den kanske pensionerade fastighetsskötaren och ni anar ett ben tillhörande den gamle mästerfotbollsspelaren från jugoslavisk tid.
Jag njuter i fulla drag av att sitta där ute-inne i nästan-friheten. Nilla och jag pratar om ditt och datt, Miki spanar ut i ”parken” och då och då kommer någon förbi och frågar om mitt gipsben och jag berättar historien om olyckan och det gröna plastskynket som fortfarande ligger där det låg när jag trampade ner i det dolda hålet. Plastskynket verkar vänta på fler offer…